Anders Sunesen
Wikipedia
Anders Sunesen, Andreas Sunonis, född ca 1167, död 24 juni 1228, ärkebiskop i Lunds stift.
Andreas Sunesen studerade i Paris, där han fick djupa insikter i skolastisk filosofi, samt i Bologna och Oxford, där han särskilt ägnade sig åt rättsvetenskap. 1194-1195 representerade han prinsessan Ingeborg i Rom och Paris mot hennes gemål, kung Filip II August av Frankrike. Han blev domprost i Roskilde och kungens kansler. 1201 efterträdde han sin släkting Absalon Hvide som Lunds ärkebiskop. 1206 fick han biskop Valdemar i Slesvig frisläppt ur fängelse. 1219 följde han kung Valdemar Sejr på korståg till Estland. Enligt sägnen sände Gud på hans böner Dannebrogen till danskarnas uppmuntran i striden. Han stannade i Estland för att omvända folket och ordna de kyrkliga förhållandena. Men 1223 lade han ned sitt ämbete, eftersom han angripits av en obotlig sjukdom, spetälska. Därefter vistades han som eremit på Ivö, där han avled. Hans grav återfanns i norra sidokoret av Lunds domkyrka 1833.
Andreas Sunesen åtnjöt stort anseende även utomlands. Han blev 1204 påvlig legat för Norden och kallades 1215 till laterankonsiliet. Han hade stor betydelse för att stärka kyrkans ställning. Hand lyckades införa biskopstionde i Lunds stift, vilket Absalon inte kunnat, och starkt inskränka prästernas möjlighet till äktenskap. 1222 grundlade han svartbrödraklostret i Lund, det första i Danmark. Han var en av sin tids mest lärda män, översatte Skånelagen till latin och skrev egna böcker.
