Arvid Horn

Wikipedia

Arvid Horn

	Den här artikeln eller det här avsnittet behöver språkvård.
	Du kan hjälpa Wikipedia genom att förbättra texten. Se även Kategori:Språkvård för fler artiklar som behöver uppmärksamhet.

Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm, född Horn af Kanckas 6 april 1664, död 17 april 1742, friherre Horn af Ekebyholm 18 juli 1700 (ej introducerad), greve 27 juni 1706, var en svensk militär och statsman. Som riksrådets kanslipresident (1710–1719 och 1720–1738) och riksdagens lantmarskalk (1720, 1726 och 1731) var han den ledande svenske politikern under frihetstidens första skede och fungerade länge som landets verklige regent.

[redigera] Militär karriär

Arvid Horn föddes i Vuorentaka, Finland, som son till överste Gustaf Horn af Kanckas och hans hustru Anna Helena von Gertten. Han ingick vid tidig ålder i krigstjänst, dels av verkligt behov för sin utkomst, dels för att på krigets bana vinna de lagrar, som mera sparsamt grodde på de fredliga yrkenas område. Vid arton års ålder blev han musketerare vid Livgardet och utnämndes där till fänrik 1685. För att hastigare avancera gick han 1687 i utrikes tjänst, kämpade först i kejsarens här och deltog sedermera 1690-95 i holländska härens fälttåg mot fransmännen. Han avancerade här hemma till löjtnant 1688 och kapten 1693 samt fick 1696 fullmakt som kaptenlöjtnant vid drabanthären och kom härigenom i närmare beröring med Karl XII. Efter dennes uppstigande på tronen öppnade sig för de krigare, som sökt lycka och ära, ett länge saknat tillfälle att vinna detta mål i strid mot rikets fiender. Sedan Horn 1700 blivit utnämnd till generalmajor, vartill friherrebrev bifogades, följde han Karl XII till Seeland och därifrån till Livland. Han deltog i slaget vid Narva, övergången över Düna och slaget vid Klissow. Han blev i de två sistnämnda slagen sårad. Ungefär vid denna tid tycktes Karl XII ha upptäckt Horns skicklighet som underhandlare, varför han, sedan han utnämnt honom till generallöjtnant 1704, sände honom som svensk fullmäktig till konfederationsriksdagen i Warszawa. Den 25 januari kom Horn till Warszawa, den 6 februari avsattes kung August II från tronen och den 2 juli valdes Stanislaw I till hans efterträdare. Men August ryckte med mångdubbel övermakt mot staden och Horn måste efter förtvivlad strid den 26 augusti 1704 ge sig till fånga. Utväxlad 1705, skickades han av Karl XII till Sverige där en helt ny bana väntade honom.

[redigera] Politisk karriär

Utnämnd till kungligt råd 1705, upphöjdes han året därefter till greve, förordnades till kanslär för högskolan i Pernau och 1707 till guvernör för hertig Karl Fredrik av Holstein. Vid Horns återkomst till Sverige hade konungen anvisat honom plats i defensionskommissionen och kungliga kansliet. Inom det senare ämbetsverket hade Horn till sin högste styresman sin svåger, greve Nils Gyldenstolpe, som snart insåg Horns ovanliga förmåga och tillika Sveriges behov av en sådan person. På Gyldenstolpes uppmaning ägnade han sig nu med det allvar åt statssaker. När Gyldenstolpe avled 1709, ansågs Horn såsom den ende skicklige att fylla hans plats såsom kanslipresident, vilket han utnämndes till den 21 mars 1710. Karl XII:s missnöje med det hemmavarande rådet, under det han själv låg i Turkiet, träffade i första rummet Horn, som han ansåg ha fördröjt den hjälpsändning vilken konungen befallt skulle övergå till Pommern, och i allmänhet motverkat de planer vilka Karl XII uppdragit åt Stenbock att verkställa. Konungen misstänkte honom också för att arbeta för inskränkning i hans makt, vilket var så långtifrån fallet, att Horn vid den utan Karl XII:s samtycke utlysta riksdagen 1713-14 på det kraftigaste motsatte sig förslaget att göra Ulrika Eleonora till regent och över huvud varje inskränkning i konungens välde. Icke desto mindre skiljdes han vid konungens hemkomst från guvernörskapet över hertigen av Holstein 1716 och utestängdes snart fullständigt från allt deltagande i förvaltningen.

Efter Karl XII:s död torde det till icke ringa del berott på Horn, att Ulrika Eleonora fick avsäga sig alla arvsanspråk på tronen och underkasta sig ständernas val med åtföljande inskränkningar i konungamakten. I själva regeringsformens författande tog han också verksam del. Då drottningen hade svårt att hålla sin självrådighet inom de ramar som den nya ordningen utstakat, anhöll Horn den 9 april 1719 om sitt avsked som kanslipresident och drottningen inte bara beviljade denna hans anhållan utan entledigade honom även från rådsämbetet. Ständerna visade åter sin uppfattning då han 1720 under jubel och handklappningar valdes till lantmarskalk. Som sådan lät han sig angeläget vara att korsa drottningens plan att få sin gemål, prins Fredrik, till medregent och verkade i stället för att hon till dennes förmån måste avsäga sig kronan den 24 mars 1720. Av den nye konungen inkallades Horn åter i rådet och mottog den 26 april samma år efter mycket trug kanslipresidentskapet. Genom hans energiska ingripande avlystes ej långt efter ständermötet, som genom ståndens oenighet hotade medföra inre söndring.

Det blev nu hans första uppgift att skaffa Sverige en så hederlig fred som förhållandena medgav. Sedan denna var vunnen, tvangs han visserligen först av situationen till större eftergifter mot Ryssland, än mera hetlevrade sinnen fann tillrådliga, men sedan de första såren efter kriget blivit läkta lät sig Horn angeläget vara att hävda Sveriges yttre självständighet genom anslutning till den hannoveranska alliansen, vilken ingåtts mellan Frankrike och Storbritannien mot Österrike, Spanien och Ryssland. Denna plan motarbetades i rådet av holsteinska partiet, men tack vare konungens två röster drev Horn igenom sin vilja, men ansåg sig dock tvungen att hänskjuta saken till ständernas prövning. Riksdagen 1726-27, då Horn åter var lantmarskalk, gav honom i allo rätt. Det holsteinska partiet krossades och genom de kompletteringar som gjordes i rådet förfogade hans på en gång hovsamma och fosterländska statskonst under de följande åren över en säker majoritet därstädes. Hans forna motståndare hade nu ej försyn för att söka dra konungen över på sin sida genom att befordra hans förbindelse med fröken Hedvig Taube, vilken Horn med sin höga uppfattning om, vad offentliga män är skyldiga sin ställning, hade med kraft brännmärkt. Det uppstod härigenom en kallsinnig stämning mellan konungen och Horn, vilken vid 1731 års riksdag ånyo förde lantmarskalksstaven, begärde nu sitt avsked. Konungen var visserligen benägen att bevilja detsamma, men avstod härifrån på ständernas anhållan och Horn fick tillfälle att ännu några år på allt sätt stödjande inverka på den materiella odlingens förkovran, vilken också fortgick i sådant tempo att man snart glömt bort krigets lidanden och endast törstade efter ett tillfälle att i hast upprätta Sveriges yttre storhet och ära. Horn var åter ej benägen att lättsinnigt kasta landet in i nya äventyrligheter och hans försiktiga yttre politik blev också föremål för kraftiga anlopp vid 1734 års riksdag, där det franska partiet lyckades skapa en allians med Frankrike. Då han icke desto mindre 1735 förnyade en äldre allians med Ryssland blev han i nidskrifter, som utspriddes av det uppväxande Hattpartiet, utmålad som en dålig patriot vilken försvurit sig åt Ryssland, och tack vare ivriga bearbetningar lyckades motståndarne förfoga över majoriteten vid 1738-39 års riksdag. Horn fick höra, att nu var det slut med "makligt stillasittande och neslig ro" och när det sekreta utskottet den 10 november 1738 avslutade ett fördrag med Frankrike, som i verkligheten gjorde Sverige till detta lands vasall, fick Horns system dödsstöten och för att undgå den hotande stormen begärde han också den 18 december 1738 sitt avsked, vilket också under stora hedersbetygelser beviljades. Han drog sig nu tillbaka till sitt gods Ekebyholm i Uppland, där han avled den 17 april 1742.

[redigera] Arvid Horn som person

Visserligen var Horn inte någon de vida vyernas man, men han förstod förträffligt att bedöma föreliggande omständigheter och att, rik på utvägar som han var, klokt göra sitt val och leddes av inga andra bevekelsegrunder än vaken omtanke om fäderneslandets bästa. Han kan nog icke frikännas från, att i likhet med Robert Walpole i England, ha sökt med klingande valuta ändra människors handlingssätt, där andra medel tröt, men själv framstår han som, i en för mutor fal tid, oförvitlig medborgare i såväl det offentliga som enskilda livet, där gudsfruktan och gammaldags tro och heder var hans utmärkande kännetecken.

Han var högrest, lindrigt halt genom blessyrer från Düna och hans silverhår gav honom också de sista tjugo åren utseende av en gammal patriark. Med i bästa mening aristokratisk uppfattning, älskade han vid högtidliga tillfällen att uppträda som en sannskyldig magnat, var stolt men ytterst belevad, även mot underordnade och yngre, förde ett gästfritt hus och underhöll ett stort antal gamla krigare från Karl XII:s tid. Utom sina förut nämnda ämbeten utövade han tid efter annan kanslärsämbetet vid åtskilliga akademier.

[redigera] Familj

Gift:

1696 med Anna Beata Ehrenstéen, dotter till Edvard Ehrenstéen.
1705 med Inga Törnflycht, dotter till Olof Törnflycht.
1711 med grevinnan Margareta Gyllenstierna, dotter till Nils Karlsson Gyllenstierna.

[redigera] Litteratur

S.Grauers, "Arvid Bernhard Horn" del 1 (1920)
E.Hildebrand & L.Stavenow (utg.), "Sveriges historia till våra dagar" del 9 (1922)
L.Thanner, "Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död" (1953)
G.Wetterberg, "Arvid Horn. Från tolv till ett" (2006)

Företrädare: Nils Gyldenstolpe	Sveriges kanslipresident 1710–1719	Efterträdare: Gustaf Cronhielm
Företrädare: Gustaf Cronhielm	Sveriges kanslipresident 1720–1738	Efterträdare: Carl Gyllenborg