Bonifatius I
Wikipedia
Bonifatius I, påve 28 december 418 - 4 september 422, ursprungligen vald som motpåve mot Eulalius, lyckades med kejsar Honorius hjälp på våren 419 efter en hård strid bli ensam erkänd. Under sitt pontifikat invecklades han med patriarken Atticus i Bysantinska riket i en strid beträffande jurisdiktionen över Illyrien, en strid, som genom Honorius inflytande avgjordes till Roms fördel. Däremot lyckades Bonifatius inte gentemot den afrikanska kyrkan upprätthålla den romerske biskopens på Sardica-synodens beslut (343) grundade rätt att därifrån mottaga appellationer. Bonifatius I räknas till den romersk-katolska kyrkans helgon.
Företrädare: Zosimus |
Påve 418–422 |
Efterträdare: Celestinus I |
Kategorier: Ugglan | Påvar | Helgon