El (mytologi)
Wikipedia
El (אל) är ordet för gud i hebreiska och andra semitiska språk.
Innehåll |
[redigera] El i Bibeln
I Gamla Testamentet används ordet i sin pluralform (אלוהים, elohim) för att beteckna Gud, omväxlande med gudsnamnet יהוה (Jahve). Vi kan se det som en tidig pluralis majestatis. Det förekommer också i en mängd sammansättningar, som utgör Guds titlar:
- El Eljon - Gud den högste
- El Roi - Seendets Gud
- El Olam - Evighetens Gud
- El Elohe Jisrael - Gud, Israels Gud
- El Betel - Betels Gud
- El Shaddai - svåröversatt, gissningsvis Gud den Allsmäktige.
[redigera] El i mesopotamisk mytologi
Inom mesopotamisk mytologi uppfattas El när det står för sig självt som ett egennamn för högguden i pantheon, den gud som är de övriga gudarnas far och ledare, motsvarande Oden och Zeus. Han beskrivs som en uråldrig man med vitt hår och skägg som sitter på sin tron och regerar. Kontrasten är stor till myternas andra huvudperson, den unge krigarguden Baal, som slåss mot monster, skaffar barn med kvigor, dör och uppstår i takt med årstiderna och producerar åska.
[redigera] Litteratur
Mettinger, Tryggve N. D., 1987: Namnet och Närvaron. Gudsnamn och Gudsbild i Böckernas Bok. Örebro: Libris.
