Användare:Eublepharis
Wikipedia
Eublepharis är en poet som verkar på haket.com (Another Day).
…där det funnits natur och jord, liv och vatten, såg jag ett öken landskap utan slut som liknande något slags krater, så renons på förnuft och ljus och ande att förståndet inte kunde förstå det på medvetet plan och om man kom närmare så ryggade förståndet tillbaka, oförmöget att fatta det. Det var en vision så klar verklig och central för mig att den i sin renhet nästan var abstrakt. Detta var vad jag kunde begripa, detta var hur jag levde mitt liv, hur jag konstruerade mina rörelser omkring, hur jag handskades med det gripbara. Detta var den geografi min verklighet rörde sig kring: det slog mig aldrig nånsin att människor var goda eller att en människa kunde ändra på sig eller att världen skulle bli ett bättre ställe bara man njöt av en känsla, blick eller gest, av att ta emot en annans människas kärlek och vänlighet. Ingenting var bekräftat, begreppet ”andligt storsinthet” passade inte in någonstans, var en kliché, något slags skämt. Sex är matematik. Individualitet inte längre aktuellt. Vad innebär intelligens? Definiera förnuft. Begär – meningslöst. Rättvisan är död. Rädsla, anklagelser, oskuld, sympati, skuld, bortkastad möda, misslyckande, sorg, var saker, känslor som ingen egentligen upplevde längre. Att reflektera är meningslöst, världen saknar innebörd. Ondska är det enda bestående. Gud finns inte. Kärlek går inte att lita på. Yta, yta, yta var det enda som fann mening i…detta var civilisationen som jag såg den, kolossal och trasig…
…det finns en idé med min existens, någon slags abstraktion, men det finns inget verkligt jag, bara ett väsen, något illusoriskt, och fast jag kan dölja min kalla blick, och du kan trycka min hand och känna kött som tar tag i ditt, och kanske kan du till och med ana att våra livsstilar är jämförbara: Men jag är helt enkelt inte där. Det är svårt för mig att vara begriplig på någon tänkbar nivå. Mitt fabricerat, en illusion. Jag är en osammanhängande mänsklig varelse. Min personlighet är skissartad och formlös, min hjärtlöshet ligger djupt och är orubblig. Mitt samvete, minmedkänsla, mina förhoppningar försvann för länge sedan om de någonsin existerat. Det finns inga fler hinder att ta sig över. Allt jag har gemensamt med det okontrollbara och det vansinniga, det grymma och det onda, all förödelse jag åstadkommit och min fullständiga likgiltighet inför den, har jag nu kommit förbi. Men jag håller fortfarande fast vid en enda dyster sanning: ingen är trygg, ingen bot finns. Ändå är jag utan skuld. Varje modell för mänskligt beteende måste förmodas ha någon giltighet. Är ondskan något man är? Eller är den något man gör? Min smärta är konstant och vass och jag hoppas inte på någon bättre värld för någon. Faktum är att jag vill att andra ska drabbas av min smärta. Jag vill inte att någon ska komma undan. Men till och med när jag medgivit detta – och det har jag, tallösa gånger, i snart varenda handling jag begått – och insett att i dessa sanningar, finns ingen katarsis. Jag vinner ingen djupare kunskap om mig själv, ingen ny insikt kan dras ur vad jag säger. Det har inte funnits något skäl för mig att berätta allt detta. Denna bekännelse har inte betytt någonting…
