Friedrich Wilhelm Ritschl
Wikipedia
Friedrich Wilhelm Ritschl, klassisk filolog, född 6 april 1806 nära Erfurt, död 9 november 1876 i Leipzig.
Han studerade på 1820-talet i Leipzig under G. Hermann och i Halle under Reisig, blev 1832 e. o. professor i Halle, 1833 i Breslau, företog 1836-37 en mycket givande studieresa till Italien och vart 1839 professor och (jämte Welcker) direktor för klassisk-filologiska seminariet i Bonn, som snart blev samtidens mest betydande högskola för de klassiska språken. 1865 kom Ritschl till Leipzig, där han verkade under sina senare år.
Ritschls forskningar på det äldre latinets område, särskilt Plautus, blev epokgörande. Hans 1848 påbörjade kritiska upplaga av Plautus avbröts 1854; av den nya 1871 påbörjade hann han själv fullborda blott ett stycke, Trinummus (med berömda prolegomena, innehållande kritiska, grammatiska, prosodiska och metriska utredningar); upplagan har 1894 fullbordats av hans lärjungar Löwe, Götz och Schöll.
Parerga zu Plautus und Terenz utkom 1845, Opuscula utgavs 1867-79 (5 band; i slutet förteckning på Ritschls samtliga arbeten). De äldre romerska inskrifterna behandlade Ritschl bland annat i Priscæ latinitatis monumenta epigraphica (1862-64). Den grekiska filologin representeras av Die alexandrinischen bibliotheken und die sammlung der Homerischen gedichte durch Peisistratos (=Opusc. I) m. fl. arbeten.
Genom sina utmärkta läraregenskaper samlade Ritschl omkring sig en skola av vetenskapsidkare, som sedan i hög grad främjat den klassiska filologins utveckling, särskildt med hänsyn till den språkhistorisk-etymologiska riktningen. Bland dessa må nämnas August Schleicher, Karl Brugmann, Franz Bücheler, Georg Curtius, W. Helbig, W. Ihne, Otto Ribbeck, Hermann Usener och Johannes Vahlen.
