Futhark
Wikipedia
Futhark eller fuþark är benämningen på en mängd runalfabet, eller runrader, (uppsättning av runor), och har fått sitt namn på samma sätt som alfabetet, det vill säga efter de första skrivtecknen. Majoriteten av de runrader man funnit börjar med tecknen f, u, þ, a, r och k.
Innehåll |
[redigera] Historia
Runorna kom troligtvis till någon gång under de två första århundradena efter Kristus[1][2][3], och de har påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna uppkom bland germanstammar på kontinenten. Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 0 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150 e Kr[1] eller 200 e Kr[3].
Den äldre futharken består av 24 runor. Den kallas även för den urnordiska, urgermanska eller samgermanska futharken och var i bruk hos alla germanfolk. Man känner drygt 300 inskrifter som använder denna runrad, varav de flesta är från södra Skandinavien[3]. Fynden är i allmänhet svårtolkade. Den 24-typiga futharken är uppbyggd av tre ätter (grupper) med åtta runor i varje. Ordet ätt har i detta sammanhang inget med släkte att göra, utan kommer av ordet åtta, precis som tjog kommer av ordet tjugo. Ätterna är Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt. Varje ätt börjar på gruppnamnets begynnelsebokstav.
- f u þ a r k g w
- h n i j p e/ï R/z s
- t b e m l ng d o
Under 500-talet till 800-talet förändrades språket i Norden påtagligt. Från att ha varit ett ålderdomligt germanskt språk som är svårt för oss att förstå, uppstod nu fornnordiskan, ett samnordiskt språk med kortare ord och förändrade vokaler[1]. Den äldre futharken blev allt svårare att använda till de nya ljuden och lösningen blev att förenkla runraden så att en runa kunde täcka flera ljud. Omkring år 800 hade dessa förändringar lett fram till den 16-typiga futharken. Förenklingarna kan samtidigt ha varit motiverade av att fler hade behov att lära sig skriva runor i sin verksamhet, exempelvis nordiska handelsmän[1].
Den yngre futharken, resultatet av denna förenkling, består av 16 runor och var den runrad som användes under vikingatiden. De flesta runskrifter som finns bevarade idag är ristade med hjälp av denna runrad.
- f u þ ã r k
- h n i a s
- t b m l R
Den uppträder i några olika varianter med olika utformning av runtecknen. De två viktigaste varianterna i Norden kallas normalrunor eller danska runor och kortkvistrunor eller svensk-norska runor. En extrem variant är stavlösa runor eller hälsingerunor som först bara var kända från Hälsingland och Medelpad. De tre varianterna representerar antagligen olika behov: normalrunan var mest monumental och passade bäst på runstenar, kortkvistrunan var något enklare och snabbare att skriva och användes troligen oftast vid ristning i trä, medan stavlösa runor var en riktig snabbskrift[2]. Tyvärr finns knappt några vikingatida inskriptioner på trä bevarade så att denna teori kan styrkas[1].
Kring år 1000 börjar stungna runor uppträda sporadiskt[1]. Det är runorna i, k och u som börjar förekomma i både stungen och ostungen form för att separera deras olika ljudvärden. Med stungen menas att en prick sätts i runan. Stunget i blir e (eller æ), stunget k blir g (eller ng) och stunget u blir y (eller ø)[1]. I praktiken utökas därmed den 16-typiga futharken till 19 runor. Under medeltiden exploateras denna teknik på ytterligare runor.
Den anglosaxiska futharken utvecklades åt andra hållet utifrån de urgermanska 24 runorna genom att antalet runor utökades, och den har i sin äldsta utformning 28 runor. En yngre 33-typig anglosaxisk futhark förekommer också.
[redigera] Andra fuþarker
Det finns en viss variation mellan olika delar i Skandinavien.
Svensk-norska runor
[redigera] Källor
- ^ [a b c d e f g] Enoksen, Lars Magnar, Runor (1998), ISBN 91-88930-32-7
- ^ [a b] Jansson, Sven B. F., Runinskrifter i Sverige (1984), 3:e uppl. 1984, ISBN 91-20-07030-6
- ^ [a b c] Nationalencyklopedin (1995), Artikel "Runinskrifter", ISBN 91-7024-620-3
