Fysikens historia
Wikipedia
Eftersom fysik i sin mest grundläggande form är förståelsen av omvärlden är fysikens historia förmodligen lika lång som mänsklighetens.
Fysiken var länge en del av filosofin och kallades också för naturfilosofi. Platon och Aristoteles ägnade sig åt att försöka förklara världen utifrån sina idéer om hur världen fungerade. Dessa kan nog kallas de första kända fysikerna. Man kan dock spekulera i huruvida dessa filosofiska arbeten kan kallas för fysik, då de sällan eller aldrig genomförde experiment eller mätningar för att verifiera sina idéer. Det fanns tvärtemot ett motstånd mot detta. Den kristna kyrkans starka kopplingar till Aristoteles förhindrade stora framsteg inom fysiken och i nästan all naturvetenskap i närmare 2000 år.
Först på 1600-talet började de gamla förhållningssätten till naturvetenskapen ifrågasättas, framförallt av Galileo och Kepler. De hävdade att observationer och resultat av experiment måste anses viktigare än teoretiska resonemang. De fick sitt genomslag i vetenskapsakademierna i England, Frankrike och Italien mellan 1650 och 1675. På Royal Societys vapen står det bl.a. Nullius in verba, vilket fritt kan översättas från latin till att "citera en auktoritet saknar värde". Därmed låg också fältet öppet för den fysikvetenskap som vi känner idag, och för övrigt all annan naturvetenskap. Höjdpunkten för detta nya synsätt kom den 5 July 1687. Då publicerades Philosophiae Naturalis Principia Mathematica. Denna bok skriven av Isaac Newton, är den stora milstenen för fysik.
[redigera] Källor
Charles Singer: Naturvetenskapens historia, LiberLäromedel, 1981
