Germanska ljudskridningen
Wikipedia
Germanska ljudskridningen är en serie ljudförändringar i de germanska språkens forna historia, som fått deras konsonantsystem att skilja sig från dem i andra indo-europeiska språk. Ljudskridningen gick till så att aspirerade tonande klusiler förlorade sin aspiration, med följd att de befintliga oaspirerade tonande klusiler "blev tvungna" att också förändras, för att upprättahålla ljuddistinktionen mellan fonem. De senare ljuden förlorade då sin ton, med följd att befintliga tonlösa klusiler i sin tur drogs med i förändringsprocessen, precis som i det förra fallet för att upprätthålla fonetisk distinktion. De befintliga tonlösa klusilerna övergick till närliggande frikativa ljud. Processen konsonantsystemet genomgick kallas Grimms lag efter lingvisten Jacob Grimm som först förde fram idén. Det kan illustreras bh>b>p>f, dh>d>t>θ (tonlöst läspljud) och gh>g>k>h. I flera germanska språk, till exempel svenska, har det tonlösa läspljudet återgått till [t]. Den germanska ljudskridningen görs sig tydligt synlig vid jämförelse mellan till exempel följande ordpar med gemensamma arvord från latin och svenska (Observera att c alltid uttalades [k] i äldre latin, och att h uttalades även framför j (och v) i äldre svenska):
piscis - fisk
pes (stam ped-) - fot
pater - fader
pacu - fä
pellis (=hår) - fjäll, fäll
pro (=för) - fram
plus (stam plur-) - fler
pruina - frost
culmen (=topp, krön) - holme
cornu - horn
quod - vad (äldre svenska hvad)
canis - hund
centum - hundra
cor - hjärta
cerebrum - hjärna
carmen (=sång, dikt) - härma
civis (=medborgare) - hjon
Det kan tilläggas att latinskt initialt [f] ofta motsvaras av [b] i germanska, till exempel i de latinsk-svenska ordparen flos - blomma och frater - broder, liksom att initialt [h] i latin på samma sätt motsvaras av [g] (som i många fall blivit [j]) i svenska, vilket syns i ordparen homo (=man, människa) - (brud)gum och heri - igår.
