Användare:Grön/inutisk

Wikipedia

Innehåll

1 Inuitisk mytologi

[redigera] Inuitisk mytologi

Inutisk mytologi har många likheter med andra religioner runt om i polartrakterna. Grunderna i religionen är Shamanismen och att alla ting och väsen uppfattas som besjälade. Tron är ovanligt homogen för hela området särskilt vad det gäller andevandringen.

[redigera] Anirniit

Inuterna tror att alla väsen och ting har en form av själ eller ande^[1] (på inuktitut anirniq-andedräk; Plural Anirniit^[2]. Alla tings anirniq, namn och karaktärsdrag ingår i ett evigt vandring och återfödelse. Tron på andeväsen omfattar också djuren och föremål^[1]. Andarna måste respekteras och fruktas och årstidernas växlingar, fruktsamhet, hälsa och elementens vrede eller godhet bestäms av andevärlden. Eftersom att bara lite otur kunde utrota hela byn i det hårda klimatet så gjordes mycket för att försvara sig mot de onda andarna. Ett nedlagt bytesdjurs ande kunde hämnas på jägaren om den inte vissa den rätt respekten, det fanns olika ritualer för hur man skulle visa den respekten. Det var vanligt att jägaren ber det nedlagda bytet om ursäkt för att undvika andens hämnd. I visa områden ansågs det möjligt att om jägaren omedelbart efter nedläggande kastar djurets urinblåsa till havet så kan djuret ge sig till jägaren igen. Djuret anses inte tas av jägaren utan anses ge sig till jägaren. ^[3]

Huvudansvaret för förbindelsen mellan samhället och andevärlden var Shamanen (inuktitut angakoq^[4]) som kunde vara både en man och en kvinna^[5]. Shamanens uppgift låg i att genom sin kontakt med andevärlden bland annat bota sjuka och försöka blidka andarnas vrede. För att blidka andarna fanns det åtskilliga regler och tabun. Shamanen metod att bota de sjuka gick ut på att ta reda på varför anden var förolämpad, den sjuka kanske hade brutit mot något av sina personliga tabun eller något annat tabu. Shamen går igenom alla tänkbara överträdelser medan alla människor vädjar om högljutt till andarna om tillfrisknandet. Genom att slå på en speciel trumma med rituell dramatik kunde shamanen ingå i ett transtillstånd där den kunde kommunicera med andarna och förstå vad andarna krävde att människorna skulle göra.

[redigera] Skapelsen

Inuiternas mytologi innehåller ingen allmän skapargestalt, men hos Alaskas inuiter så är Fader Korp liksom hos många angränsande folkgrupper en centralgestalt.

Korpen har sin boning i himmelen och har efter den första tiden av skapelse inte särskilt mycket makt. Korpen kom ned ifrån himmelen under ”den första tiden” och skapade först torra land. Sedan skapade Korpen olika arter av djur och växter. Mannen kom till från en fröskida på en klätterväxt som Korpen hade skapat. Från denna klätterväxt kom sen flera män. Sist så skapade Korpen kvinnan som en följeslagare till mannen. Sedan tog korpen mänsklig gestalt och lärde människan hur de skulle klara sig. ^[3]

[redigera] Gudar

Inuiterna hade helt enkelt inga gudar, det finns väsen som ibland utanför inuitkulturen kallas för gudar. Det fanns dock andar som hade stor makt över vissa viktiga områden i inuiternas liv. De flesta av dessa viktiga andar uppfattades som i grunden goda, även om särskilt havet ande ansågs ändå som hotande. Andarna måste dock blidkas på precis samma sätt som alla andra andar.

En av de allra viktigaste andarna hos de kanadensiska och grönländska inuiterna var Sedna (även kallad ”den gamla kvinnan i havsdjupet”, Havets Ande, Nuliajuk, Nerrivik, Arnarquagssaq, med andra namn) som bestämde över havens djur och möjligtvis också över de flesta landdjur. Hon intog kvinnoform i sin boning på havets botten och skickar djur som ger sig till människan att jaga. Till och med shamanerna var rädda för Sedna.

En annan viktig ande var Luftens ande, på många platser kallad Sila (inuktitut: väder, intelligens) som i nästan alla inuitregioner ansågs styra vädret från en plats ovanför himmelen.

Fruktbarheten representeras av den manliga anden Tarqeq (månens ande) som också styr över anständigheten och enligt Alaskas inuiter också över djuren. Tarqeq är en mäktig krigare som har sin hemvist ovanför himlen.

[redigera] Livet efter döden

Även om alla ting är besjälade så är själen olika komplex, medan föremål och djur har minde komplexa själar så har människan en mer sammansatt själ. När kroppen dör så går en del av själen till länder över eller under jordens yta, beroende på hur människan levt kan själen hammna i olika riken där olika stora andar styr. ^[3]

En den del av människan som är dess namn och karaktärsdrag kan återföras till en nyfödd släkting. Den döda begravs tillsammans med personliga ägodelar och miniatyrer av viktiga redskap som den kan ha hjälp av i tillvaron till återkomsten som ett nyfött barn ^[1]. Tiden mellan döden och återfödelsen tillbringar den delen själen i Sednas rike.

[redigera] Berättelser

Inuiterna har en mycket rik folklore som präglas av det hårda klimatet och ofta behandlar den svälthotet eller andra faror som orsakas av andarna.

Eftersom att vintrarna var långa och mörka var berättandet en tradition som hade stor betydelse. Berättelser var också ett viktigt sätt att förmedela alla de regler och tabun som var viktiga för att blidka andarna. Vanliga teman förutom våndan av tabu- och regelbrott kan nämnas äktenskap mellan människa och djur samt berättelser om hur man kan klara sig mot övernaturliga motståndare. Berättelser improviserades även till bytedjurs själar vid olika fester som ”fester till valen själ”.^[3]