Gustaf Karl Fredrik Löwenhjelm
Wikipedia
Gustaf Karl Fredrik Löwenhjelm (född 6 oktober 1771 i Stockholm, död där 29 juli 1856), greve, krigare, diplomat, sonson till Karl Gustaf Löwenhjelm, son till en av de "tre gracerna" vid Adolf Fredriks hov (Augusta von Fersen, gift med hovkanslern och ministern greve Fredrik Adolf Löwenhjelm (född 1743, död 1810)).
Han uppfostrades 1781-87 jämte sin yngre broder Karl Axel vid Strassburgs universitet, då en samlingsplats för förnäma ynglingar från olika länder, såsom furst Metternich med flera. Enligt tidens sed hade han redan i ung ålder inskrivits i ett regementes rullor; efter hemkomsten utnämndes han till löjtnant vid Lätta dragonerna och vann därtill anställning vid hovet, i konungens omedelbara närhet, samt erhöll rikt om tillfällen att utveckla den ridderlighet och älskvärdhet som senare skulle utmärka hans karaktär.
Han deltog med sitt regemente i 1788-90 års ryska krig, där han avancerande till ryttmästare. Under maskeraden den 13 mars 1792 var han var vakthavande hos konungen. Under åren närmast efter Gustaf III:s död ägnade han sig fullt ut åt krigarens yrke och tillvann sig genom åtskilliga uppsatser i rytteritaktiken, tjänstereglementen och dylikt stort anseende som duglig militär. Praktiskt fick han tillfälle att visa sig som sådan, dels som kavalleriinspektör 1804-09, dels som överste och generaladjutant i Pommern och Lauenburg 1805-06, delvis även som stabschef i början av Finska kriget 1808, till han sårades svårt vid Pyhäjoki och föll i rysk fångenskap, varefter Carl Johan Adlercreutz övertog stabschefsposten. Först efter 1809 års halvering av riket utväxlades han och deltog omedelbart därefter i expeditionen till Västerbotten. Vid tronföljarvalet 1810 arbetade han för konungen av Danmark, men sändes efter dess utgång av Karl XIII, som han och hans bror Karl Axel alltid stått nära, jämte denne att möta den nye tronföljaren Karl Johan. Han blev snart en av dennes närmaste anhängare och medhjälpare, en av de första, som invigdes i kronprinsens planer att frigöra Sverige från franskt protektorat och vända dess blickar från Finland mot Norge, och användes under de följande åren gång på gång i de viktiga beskickningar, som krävdes för genomförandet av denna politik. Löwenhjelm förde därför flera gånger den svenske kronprinsens bud till kejsar Alexander, var närvarande i Trachenberg (1813) och satte den överenskomna fälttågsplanen på papperet, gjorde som generaladjutant fälttågen i Tyskland, Frankrike, Danmark och Norge (1813-14), då och då avbrutna av nya särskilda tjänster, samt utnämndes efter fredssluten till minister, först i Wien (1816-17), därefter (1818) i Paris. Även efter denna tid användes han vid olika tillfällen till särskilda uppdrag, då Karl Johan lade särskild vikt vid valet av ombud, så till exempel vid kronprinsessan Josefinas förmälning och färd till Sverige 1823, drottning Viktorias kröning 1838. Löwenhjelm utövade sitt yrke i Paris väl ända in på sitt 85:e år. Han utövade även ett icke obetydligt inflytande. Bekant är hans försök vid julirevolutionen 1830 att i det längsta rädda kronan åt Karl X. Genom sin karaktär och gästvänlighet mot alla sina besökande landsmän kom Löwenhjelm att inneha en popularitet som varade livet ut. Han höll nära kontakt med författare i Paris som behandlade historiska ämnen av intresse för Sverige, och övade tydligen i mer än ett fall inflytande på deras skrivande, till exempel på general Suremains memoarer, Touchard-Lafosses historia över Karl Johan o.s.v.. Han försvarade även Sveriges ära när så behövdes. Betecknande i detta hänseende, liksom även för hans ungdomliga sinne, är den utmaning som han riktade till Frankrikes krigsminister, marskalk Sebastiani, då denne under en debatt i kamrarna nämnt Sverige bland makter av tredje ordningen, och som avböjdes endast genom formlig avbön från Sebastianis sida.
Sin rappell i början av 1856 hade den gamle mannen svårt att förlika sig vid och överlevde den också endast helt kort. - Under vistelsen i Paris hade Löwenhjelm utnämnts till general (1826), generalinspektör för kavalleriet (1833) och excellens (1837) samt var under samma år på förslag till utrikes statsminister. I regel infann han sig på permission vid riksdagarna och deltog med liv och lust mer eller mindre långvarigt i flertalet riksdagar från 1809 till sin död. 1834 var han starkt på tal som blivande lantmarskalk, men avböjde uppdraget. Med sin europeiska erfarenhet, följde han ivrigt utvecklingen även hemma och framlade över dess förhållanden emellanåt sina tankar i promemorior, skrivna på ett frimodigt, träffande, originellt, stundom något drastiskt språk. I unionsfrågan förordade han därför (1828) en kraftigare, målmedveten politik mot Norge. Ett av hans utlåtanden, som utvidgades till en ströskrift, Om styrelsens organisation (1830; 4:e uppl. 1834), var ej utan inflytande på departementalstyrelsens införande. Han förordade kraftigt den nya Trollhättekanalen och blev dess förste direktionsordförande.
I nära sex år (l juli 1812-26 maj 1818) var han även chef för de kungliga teatrarna, som slogs samman under hans ledarskap. De elevskolor och pensionsinrättningar som därefter bildades för dessa är hans verk. Av hans efterlämnade papper förvaras en stor del i Riksarkivet. Samlingen som inte är så stor till omfånget rör huvudsakligen hans diplomatiska bana; dess viktigaste partier är från åren 1812-16. Dessutom finnas några historiska fragment samt ett antal koncept till utlåtanden och dylikt. Av dessa har några tryckts upp, bl.a. "minnen af Gustaf III" och några anmärkningar vid Schinkels minnen i Fryxells "Bidrag till Sveriges historia efter 1772", där även en mängd smärre historiska uppgifter förekommer med Löwenhjelm som uppgiftslämnare, vidare en uppsats (troligen från 1828), "Om hufvudfelet i ämbetsverkens organisation i Sverige" och en annan "Den norska frågan 1828", bägge i "Historisk tidskrift" 1905. (Där finns också en kortare översikt över Riksarkivets andel av hans papper.)
