Gustav Larson

Wikipedia

Erik Gustav Larson, född 8 juli 1887 i Vintrosa, Örebro län, död 4 juli 1968, var en svensk ingenjör, verksam inom AB Volvo som vice VD och teknisk chef från att bolaget bilades i augusti 1926 fram till sin pensionering 1958 då han kvarstod som konsult för Volvo fram till sin bortgång 1968.

Gustav Larson hade efter sin grundutbildning på Tekniska Elementarskolan i Örebro arbetat i England på företaget White & Poppe Ltd. under åren 1911-1913 som tillverkade bilmotorer till bl. annat bilmärket Morris. Efter hemkomsten till Sverige utbildade han sig till civilingenjör på KTH (KTH-Kungl. Tekniska Högskolan) i Stockholm under åren 1913-17 och började därefter som konstruktör på SKF 1917. Han avancerade dock snabbt till konstruktionschef men slutade på SKF år 1920 för att ta en anställning på verkstadsföretaget AB Galco (G.A. Lindquist & Co.) på Hälsingegatan 41 i Stockholm.

Sommaren 1924 träffade han sin tidigare arbetskollega, dåvarande försäljningschefen på SKF, Assar Gabrielsson, som invigde Gustav Larson i sina långt framskridna planer på att starta en serietillverkning av en nykonstruerad bil i Sverige. De skrev ett berömt avtal daterat den 16 december 1925 (1 år efter en muntlig överenskommelse) där Gustav Larson fick i uppdrag att konstruera en helt ny bil mot en viss ersättning som skulle utgå i det fall att en serietillverkning "i stor skala" kom till stånd. Bilen får till en början arbetsnamnet "Larson" som sedermera skulle bli Volvos första bil med modellbeteckningen Volvo ÖV 4. Gustav Larson tilldelades tillsammans med Jan G. Smith IVA:s Guldmedalj år 1929, ”för deras insats för utvecklingen av den inhemska automobiltillverkningen”. (IVA - Kungl. Ingenjörs-vetenskapsakademin).