Haijbyaffären
Wikipedia
Haijbyaffären, var en uppseendeväckande rättsaffär i början av 1950-talet. Restaurangägare Kurt Haijby (1897–1965), vilken vid ett flertal tillfällen dömts för stöld och bedrägeri, hade under 1930- och 40-talen pressat stora summor pengar av hovförvaltningen genom att hota med att offentliggöra en påstådd homosexuell förbindelse med Gustav V (i sammanhanget kan nämnas att homosexualitet avkriminaliserades först år 1944 i Sverige). Haijbys fru uppgav dessutom som orsak till en skilsmässoansökan att hennes man varit otrogen med kungen.
Hovet betalade totalt ut minst 100 000 kr till Haijby, anklagade honom för utpressning, satte honom på ett plan till Tyskland och utmålade honom som sinnessjuk i förhoppningen att han skulle bli inspärrad, vilket han också blev under en kortare period. Kurt Haijby satt i Gestapos förvar under en kortare tid men blev åter förpassad till konungariket Sverige.
Haijby offentliggjorde sina anklagelser 1947 genom att skriva en s.k. nyckelroman: Patrik Kajson går igen. Regeringen uppvaktades med anledning av detta av kriminalpolisen som påpekade att det var kungen som var romanens måltavla. Motåtgärden blev att köpa in hela första upplagan, vilket blev verkningslöst men inkomstbringande för Haijby eftersom han då gav ut en upplaga till (1952). En nyutgåva utkom 1979.
Efter ytterligare hotelser efter Gustav V:s död dömdes Kurt Haijby 1952 till 8 års straffarbete av Stockholms rådhusrätt (straffet sänktes 1953 av högsta domstolen till 6 år). Haijby begick självmord 1965.
En av Sveriges högsta polischefer visade sig ha varit involverad i utbetalandet av utpressningspengarna, och hela affären fick mycket uppmärksamhet då så stora delar av rättsväsendet gått emot sina offentliga uppdrag för att tysta ner påståendena om kungens homosexuella affär. I tidvis mycket fräna debatter i press och riksdag talades det om "rättsröta", och vissa högre ämbetsmäns agerande i samband med affären kritiserades. Särskilt Vilhelm Moberg var aktiv med att kritisera både det svenska rättssamhället och monarkin som institution. Haijby gjorde en anmälan till JK beträffande vissa myndigheters roll, men inga åtgärder vidtogs (utredningen var delvis hemligstämplad till 1981).
JK-utredningen, som till stora delar nu är offentlig, friade Gustav V.
Där hävdades dock att det inte var omöjligt att konungen haft en homosexuell förbindelse, men knappast på det sätt om Haijby påstått. (En samtida reaktion på utredningen kom från finansminister Ernst Wigforss: "Kungen? Så vital vid hans ålder? Beundransvärt!")
Haijbys advokat var Henning Sjöström, som senare i många sammanhang påstått att kungen var homosexuell. Senare historiker, som Stig Hadenius i sin Gustav V-biografi 2005, menar sig inte ha funnit bevis för några sådana påståenden.
Det stående skämtet bland svenska folket i allmänhet var att "Kurt Haijby var den ende i landet som kunde trampa baklänges på en Monark!"
