John Wigforss
Wikipedia
John Adolf Wigforss, född den 4 oktober 1872 i Karlshamn, död den 7 september 1909 i Karlstad, var en svensk författare, journalist och tidningsman. Han var son till järnhandlaren Johan August Wigforss och Anna Sofia Pålsson samt kusin till Ernst Wigforss.
Wigforss tog studenten redan som 16-åring och studerade därefter vid Lunds universitet. Han var under studieåren en radikal och bohem, och hörde till det så kallade Tuakotteriet där han bland annat blev god vän med Axel Wallengren ("Falstaff, fakir"). Wallengren och Wigforss var också tillsammans aktiva i Lundakarnevalen där de bland annat tillsammans med Carl J. Kullenbergh författade spexet Guvernörens staty (1892). Wigforss är också medförfattare till delar av Wallengrens första "fakiriska" humorbok En hvar sin egen professor (1894). Sina minnen från denna tid har Wigforss skildrat i boken Då vi lågo i Uppsala och Lund (1906).
Wigforss tvangs avbryta sina studier efter att hans fader gått bort och inledde i stället en bana som journalist. Han verkade bland annat i Folkets Tidning i Lund men lämnade sedan denna stad och verkade bland annat som redaktör på Varbergsposten, Nya Dagligt Allehanda och Nya Wermlands-Tidningen. Vid den sistnämnda var han vid sin död. Under sin journalistiska bana förändrades Wigforss politiska åskådning kraftigt, och kom att, som det uttrycktes i en dödsruna, ge uttryck för "en eruptiv konservatism".
Vid sidan av journalistiken fortsatte Wigforss även sitt humoristiska författarskap. Mest känt av hans alster i denna genre är pjäsen Sten Stensson Stéen från Eslöf (1902). På Södra teatern i Stockholm uppfördes pjäsen den 12 september 1903, på film har Sten Stensson kommit att förbindas med två skådespelare Elis Ellis och Nils Poppe. Andra verk är novellsamlingen Tattare. Några historier från Halland (1899) och dikt- och dramasamlingen Antika nätter (1907).
[redigera] Källor (urval)
- Dödsruna i Folkets Tidning den 9 september 1909.
