Kartusianklostret i Parma
Wikipedia
Kartusianklostret i Parma eller Kartusianerklostret i Parma (1902 års översättning) är en roman av Stendhal från 1839.
Berättelsen utspelar sig framförallt i Parma och på ett slott vid Comosjön, men även på andra platser i Europa. Bland annat innehåller boken en berömd sekvens som beskriver slaget vid Waterloo.
Romanen är ett tidig exempel på realism och står som sådan i kontrast till den romantiken som var den mest populära skrivformen 1839 i Europa. Den räknas tillsammans med Rött och svart som Stendhals främsta verk. Enligt Horace Engdahl har romanen en erkänt tråkig inledning, men sedan följer en rafflande handling och boken blir "världslitteraturens bästa roman"[1].
