Klågerupskravallerna
Wikipedia
Klågerupskravallerna, bönderna i Skåne gjorde 1811 uppror mot utskrivning till krigstjänst genom lottning av oövade ogifta män. Det hela började med fredliga demonstrationer och uppvaktningar men bemöttes av landshövdingen bryskt. Det ledde till ett mer allmänt uppror som mynnade ut i en massaker under ”slaget vid Klågerup” där 1 500 upproriska bonddrängar och lantarbetare attackerades av 40 beridna husarer, 100 infanterister och två kanoner med betjäning. Ett trettiotal dödades omedelbart av soldaterna. Många av de gripna dog också i häktet då deras sår missköttes eller genom smittsamma sjukdomar då hygienen var obefintlig. Ett trettiotal dömdes till döden för upproret men Högsta domstolen minskade antalet till tre personer varav två avrättades.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
I början av 1800-talet började omvälvningar ske av det svenska samhället. I Skåne genomdrev Rutger Macklean en skiftesreform på sina ägor. Den gick ut på att spränga byarna för att skapa bondgårdar i mitten av varsin samlad åkerjord. Sprängningen av byarna vållade många bekymmer när nya boningslängor och uthus skulle byggas åt de utflyttade och gammal sammanhållning i byn försvårades. Men skiftesreformen ledde till en strukturrationalisering av jordbruket som myndigheterna gav sitt stöd. 1803 utfärdades en enskiftesstadga för Skåne och fyra år senare för hela riket. Efter statsvälvningen mot Gustav IV Adolf och riksdagsreformen 1809 kom den nya kungafamiljen Bernadotte från Frankrike till makten. Den nya riksdagen beslutade om förstärkning av armén efter förlusterna i kriget mot Ryssland då Sverige förlorade Finland och intresset av att kunna ingripa i de pågående Napoleonkrigen om det framtida Europas gränser. Istället för allmän värnplikt efter franskt mönster som föreslogs av en ledamot blev beslutet mot bondeståndets vilja att kungen fick rätt att ta ut 50 000 man som förstärkning av armén vid krigsfara. Detta förstärkningsmanskap skulle tas ut dels på frivillig väg, dels genom lejning och om detta inte gick genom lottning. Varje stad eller socken fick sig tilldelat ett visst numerär som ovillkorligen måste fyllas.
I städerna fanns tillräckligt med frivilliga som lät sig lejas, svårare var det på landsbygden. Här hade de som uttogs genom lottning rätten att leja annan man för sig. I praktiken var det dock omöjligt därför att vissa bönder var rusthållare vilket innebar att de skulle förse kronan med soldater. De kunde i regel lägga beslag på alla villiga till krigstjänst innan de som lottats ut kunde leja någon för sig. De flesta landsbygdsbor som riskerade att lottas ut hade dessutom ingen rösträtt på de sockenstämmor där beslut om lejning eller lottning skulle tas vilket bidrog till en motståndsvilja.
Det som gjorde situationen extra betungande var att det 1808 när Ryssland angrep Finland med Napoleons samtycke och Danmark-Norge förklarade krig med Sverige hade skrivits ut ett lantvärn med 30 000 soldater. Lantvärnet missköttes så illa att upp till en femtedel dog på grund av dåliga hygienska förhållanden, osund inkvartering och dåliga kläder. Knappast någon kom att delta i strider men mötte döden pga av arméledningens misskötsel vilket blev en skamfläck. Den blivande kungen Carl XIV Johan menade att denna misskötsel skaffade de styrande en fiende i varje stuga, både de där sonen eller drängen kom levande tillbaka, men för att märkt av hunger och köld dö och sprida ”lantvärnsjukan” tyfus, men också i de stugor där de utskrivna aldrig kom hem igen men vetskapen nådde fram om misskötseln som orsakat sonen eller drängens död. I Skåne hade 2 600 man skrivits ut till ett skånskt lantvärn som ställts under befäl av generalguvernör Toll.
När myndigheterna våren 1811 påbjöd att 15 000 man förstärkningsmanskap skulle tas ut vållade detta därför stor oro bland bönderna. Oron förstärktes av att myndigheterna valde att ta ut förstärkningsmanskapet före en extra rotering av soldater från större jordägare som dessa med välbesuttna skaffade genom lejning. De som nu riskerade att tas ut först var vem som helst genom lottning bland de arbetande klassernas unga män, tjänstfolk såväl som bindsöner, gesäller m.fl. Oron växte särskilt i landskap med mycket adelsgods som Sörmland och Skåne där orättvisan att de stora jordägarnas extra roteringen inte togs ut först blev som mest påtaglig. I Skåne tillkom problemet att landshövdingen Gustav Fredrik von Rosen var för lat för att följa order om att häradsvis underhandla med utsända från varje socken och om möjligt förebygga lottning. Han var en gammal hovgunstling som sammankallade de utsända till mer tillfälligt sammansatta stora grupper och led av allmän ovilja mot utsända från allmogen.
[redigera] Bondemobilisering i söder talas till rätta
Bönderna skred till verket den 23 maj. På sockenstämman i Sövde i Södra Skåne vägrade sockenmännen att utse någon deputerad för att skicka till landshövdingens möte. Andra socknar runtomkring och särskilt söderut följde snabbt exemplet. Istället beslöts att alla lottningsskyldiga skulle sluta upp vid landshövdingens besök i Ystad. Hemliga bud gick mellan socknarna och på så sätt var alla unga män beredda då utskrivningarna skulle ske och möte med de deputerade skulle hållas. Den 26 maj gick lantarbetarna på Krageholm, Högesta och Baldringe i strejk. Den grevlige godsherren fick möta samtliga drängar, men till några ytterligheter kom det aldrig. Upproret spred sig alltmer. Vid sockenstämman 2 juni i Slimminge uppmanade sockenbon Per Ottasson alla bönder att möta upp vid mötet i Ystad, annars blev det 5 riksdaler i böter. Därefter drog skaran iväg och utökades under marschen. Landshövdingen hotade före resan till Ystad att skjuta skarpt om bondhoparna kom till Ystad. En utskickad ryttmästare lyckades lugna de antågande och få dem att vända om.
Men upproret fortsatte. 6 juni rapporterade landshövdingen till generalguvenören Toll som var kvar på sitt högkvarter på Bäckaskog slott i nordöstra Skåne att ”Knappt var tionde socken lär vara fri från något uppträde.”
[redigera] Bondemobilisering i nordöst talar och skriver till landshövdingen
I Helsingborg skulle det gå annorlunda till. Här hade 500 bönder samlats nära staden som ville komma till tals med landshövdingen som var på väg till ett möte med deputerade. Några dagar tidigare hade lottningskyldiga från 9 socknar haft möte på Allerums fälad och i Väsby hade tre sockenstämmor hållits och misslyckats utse någon deputerad. Då det var belagt med vite att inte utse en deputerad hade till slut den ansedde Ola Persson blivit utsedd.
Trots bönder vägrade landshövdingen att ta emot andra än de deputerade. Vid mötet 10 juni framlämnade Ola Persson en skrivelse, fordrade uppläsning av denna och att den skulle tas till protokollet:
-
- ”Högvälborne Herr Grefve, Landshöfding och Riddare af Kongl. Maj:ts Nordstjerneorden. Långt ifrån att vår tanke eller avsikt varit eller blir att på något sätt vilja fråndraga oss det behöriga deltagandet uti att befrämja fosterlandets räddning och uppkomst, är vår aller ödmjukaste anhållan blott denna, att Eders Höggrevliga Nåde såsom vårt lands ömme fader och vår rätts mäktige beskyddare täcktes nådgunstligt bespara vårt unga blod intill dess den redan bestämda krigsmakten fått gjort sitt bästa. Derefter vilja vi, skyddade af lagen och ömt vårdande av Tit. landsfaderliga huldhet, redligt och glade ådagalägga nogsamt, att den unga blod, som spritter i våra ådror, är likaså svensk som den i Stenbockens dagar. – Gud gifve att vår oförliknelige kronprins egde nu så visst Stenbockar nog, som af vår lilla svenska trupp visst icke skulle fele Gedepågar, de der, visligen använda och rätt anförda, ingalunda skulle bäfva att se den modige fienden i synen mer än en gång – men skulle och vi oöfvade nu komma att bli de första att draga mot öfvade härar, så måste vi alla stupa utan nytta. Fiendens mod skulle ökas mera, och svenska trupper, som derefter kommo att trampa med rysning och fasa vår förgäfves spillda blod, finge säkert ett lika öde. Guds milda hand befrämje alla kronprinsens visa afsigter; dessa vilja vi tappert och troget understödja framdeles, allenast att vi icke må komma att hvarken nu eller framdeles sucka öfver förtryck eller våld eller annat. Vårt unga blod är alltför dyrbar att spilla, men ingaulnda för god för att våga att uppoffra, då yttersta nöden fordrar. Just då är det vi samfäldt skola så villigt som vanligt fäkta för fosterlandet, för en älskad kronprins, verkliga fördelar och heder och ädla afsigter.
-
- Men ännu hysa vi alla den oförbegripliga tanke, att så länge den af K. Maj:t allernådigast förordnade roteringen icke hunnit bli verkställighet, så länge ännu här i landet exerceradt manskap finnes ännu overksamt onyttigt, så borde vi ingalunda utfordras på sätt nu påsyftas. Tit. vårde nu i nåder på det ömmaste detta lands planteskola, intill nöden trycker som hårdast.
-
- Spara oss ynglingar från att hvarken nu undergår den omtalta lottningen eller snart komma att se oss nödtvungne bli de första att drabba emot en välexcercerad fiende, så skola vi, när vår stund är kommen, visa oss alla tappra, muntra, nyttiga. Under billigaste hopp om all nåd, rättvisa och om all likså skonsamma som öppna medfart skall visst ingenting blifva oss billigare än att inför vår vördade kronprins underdånigst ådagalägga vår kärlek för fosterlandet och inför Eders Höggrefvliga Nåde, vår milde landsfader och beskyddare den djupa vördnad, nit och trohet hvarmed önska i nåder framhärda till stoftet.
-
- Eder Höggrefvliga Nådes aller ödmjukaste tjenare. Å egna och samtliga så unga som gamlas vägnar: Ola Person i Esperöd”.
Greven och landshövdingen von Rosen ansåg skrivelsen som brottslig. Att formulera egna ståndpunkter och föra fram dem skriftligt så att det inte längre gick att muntligt prata omkull bönderna gjorde att överheten började ta till tvångsmedel.
I den stora skaran av församlade upprorsmakare var önskemålen begränsade och desamma som för Väsbysocknarnas del. Professor Rosensköld talade personligen med dem och fick svar att böndernas enda önskemål var att få tala med landshövdingen och erbjuda sig att likt Gotlands allmoge lära sig excercis, att själva kläda och föda sig mot ett villkor, att de slapp strida utomlands och att den sedvanliga roteringen skulle ställas för dem. Den största upprördheten rapporterade Rosensköld ”var fruktan för det rysliga öde, som öfvergick sidsta landtvärnet”.
När Rosensköld och husaren Geijer talat med dem gick en del av bönderna hem men Väsbyborna vägrade fara hem om inte deras deputerade Ola Persson fick följa med dem. På detta besked svarade von Rosen med att häkta Ola Persson varpå Geijers husarer fick order om att rensa fältet vilket skedde med viss överdrift. Några blev sårade men ingen svårt.
[redigera] Bönder i Syd ockuperar och plundrar
Den 13 juni kom svaret på landshövdingens provokationer i Helsingborg. Oroligheterna började ta fart i södra Skåne. Denna dag plundrades godset Svaneholm där Maclean genomfört enskiftet. Ett femtiotal okända män försedda med liar, tjugor och lång hökrokar tågade mot Svaneholm och intog borggården.
I Everlöv samlades hundra drängar, vid Simontorp, Rydsgård, Svenstorp, Näsbyholm, Brodda, Torup, Häckeberga, Hyby, Gärdslöv och Klågerup samlades bönder i tusental. Upploppen var begränsade till trakter där herrgårdarna dominerade. Landsbygdens underklass revolterade. Man strejkade lite varstans, de fruktade inspektorerna var inte längre lika fruktade och godsherrarna var rädda.
Från herrgård till herrgård drev skarorna runt. Herrarna på slotten i Trollenäs och Börringe. I Torup fick skarorna tag på Skånes mest berömda och stora vinkällare fylld med baron Stjärnblads tokajer. Nu steg modet. Slott och herresäten skulle delas mellan de upproriska. Den som kom med förslaget var Malmöbon Halck, troligen den ende som inte kom från landet.
[redigera] Ett rejält kok stryk mellan Lövestad och Vanstad
Upproret måste stillas. Det skedde på två sätt. Det ena stod översten friherre Carl Gustav von Platen för. Han hade deltagit i kriget i Pommern och lyckats som brigadchef att slå tillbaka en överlägsen fransk styrka. Han tog med friskt mod an sig uppgiften att lugna ner landsbygden. Länge hade han försökt talat förstånd med dem och hotat dem så de höll sig lugna men med sprit igen i kroppen blev de ”opstenasige” igen. Denna uppstudsighet skulle stillas med ett kok stryk så att folk höll sig hemma i sina byar. Han var kritisk mot sina överordnade och besluten om uttagningen till krigstjänst men också beredd att skrida till handling för att stävja upproret:
-
- ”Jag sätter mig nu till häst för att att i militairisk skrud bjuda lydnad och tror att det ska ha sin verkan.”
Den 15 juni hann von Platens militärer ikapp en bondeskara på väg till en gemensam samlingsplats i sydöstra Skåne. Han rapporterar om händelsen:
-
- ”Jag h a d e lovat den stryk. Alla löften äro heliga! En fjerdedels mil från byn Svendsbro (en bro mellan Övestad och Vanstad) inhemtades fienden som genast anfölls och med förmaning att ej störta sina anhöriga i olyckan och onödigt uttröttande af sina ben, (de voro ju på väg till Rynge ängar) då man k u n d e få stryk på närmare håll, reds ikull och baserades på bästa vis. Flera blefvo liggande. Matsäckar prydde fältet och kombattanterna följdes med tjenliga medel till sin hemvist, sedan somliga fallit i bäcken och andra i landsvägrsgropen … Denna correction har haft önskad verkan; allt är tyst och lydigt; deputerade från Heinge, Heingetorp och Ry byar hafva infunnit sig för att försäkra om vördnad för konungen och hans bud”.
Några allvarligare skador tycks inte ha uppstått, åtminstone rapporterades inte något om sårade till myndigheterna. Men ett rejält kok stryk lär bondeskaran ha fått. Von Platen rapporterar om de egna påkänningarna: ”Hela vår förlust i denna nattaffaire är två sabelklingor, m i n och leutnant Rosencrantz.” Några togs tillfånga och ställdes inför rätta.
[redigera] Massakern i Klågerup
I sydvästra Skåne drogs också bönderna samman. Folk trummades samman med lock och pock. En anförare höll en trästock i handen för att visa vad som skulle ske den som inte följde med. I ena änden var trästocken försedd med en repstump och i andra änden var stocken bränd. De som inte lydde skulle hängas och sedan få sin gård nedbränd. I Torup samlades 1 500 man. De sände representanter till landhövdingen von Rosen. Istället för att ta emot dem lät von Rosen häkta dem och meddela genom militären att de skulle få ”svar” nästa dag. Bondskaran begav sig då till Klågerups sätergård där de förskansade sig i ladugården beväpnade med hötjugor och liar, några med bössor.
Från Malmö anlände generalen Hampus Mörner med sin styrka på 150 man och två kanoner med betjäning. Bonddrängarna ställde krav på rättvisa. När godsägarna, prästerna och storbönderna bidrog till rikets försvar skulle också de göra det. Men någon dialog gick inte att föra. När soldaterna infann sig insåg flera att det var dags att fly fältet.
Den 15 juni fanns det 800 kvar när Mörner ställde upp sin styrka framför gården. Överste greve Ridderstolpe sändes fram för att tala till de ”sammanskockade” och säga att det som drängarna gjort var olagligt men att allt skulle glömmas om de lugnt drog sig hem. Talet mottogs enligt tidningsreferaten med ovett och krav på att de två bonderepresentanter som landshövdingen hade tagit tillfånga skulle släppas fria innan de återvände hem.
Trupperna kommenderades nu långsamt fram. Plötsligt hördes ett skott ifrån gården. Militären svarade med två kanonskott som plöjde genom bondeskaran och dödade flera. Bonddrängarna flydde nu in på gården och ut på ängarna där soldaterna förföljde dem som sköt efter dem med sina gevär. Under hurrande och skrikande stängde upprorsmännen portarna. Infanteristerna sprängde portarna och inledde gevärseld. Då flydde bönderna i panik in i husen och ut på marken. Därmed hade militärens uppdrag att skingra bondeskaran lyckats. Men man stannade inte där. Bönderna förföljdes både inne i husen och ut på markerna, med gevärseld och dragna sablar. Jakten upphörde inte förrän det inte längre fanns fler motståndare att få tag på. Ett trettiotal bönder dödades. Det som har kallats slaget vid Klågerup men av de flesta idag beskrivs som slakten vid Klågerup var över. Vältränade och tungt utrustade soldater hade vunnit över bönderna med sina jordbruksredskap och en och annan bössa som inte ställde till med något större besvär.
[redigera] Efterspelet
Myndigheterna räknade med 29 döda men siffran är helt osäker. Det kan ha varit betydligt fler. När myndigheterna skulle samla in liken hade anhöriga redan varit på slagfältet och fört bort de sina. Någon efterforskning gjordes aldrig vidare om saken från myndigheternas håll. Döden eller såren fick vara straff nog.
För de närmare 200 tillfångatagna var slaget vid Klågerup bara början på något än värre. De bands med hamptömmar tre och tre tillsammans med händerna på ryggen och drevs i flera dagar knappt utan förtäring till en kasern på slottet i Malmö. I samtliga tillgängliga källor berättas hur befäl och manskap plågade fångarna med hur de skulle straffas hårt halshuggning, bli skjutna eller få livstids fängelse. De sårades behandling var under all kritik. Personer med två sabelhugg i huvudet fick inte bara vänta under hela marschen med vård utan det dröjde en dag till efter att de sates i fängelse innan de blev förbundna. Professor Rosensköld försökte förgäves få till förbättringar genom att utskrivningar av medicin och skänka 20 riksdaler men detta tillbakaskickades av myndigheterna. När han sedan besökte fångarna blev han avvisad på order av landshövdingen trots att det fanns en oro för den rödsot som grasserade i fängelset och kunde sprida sig till staden. Hygienen var obefintlig. Den dag fångarna skulle höra högsta domstolens utslag uppläsas på Stortorget kunde inte de nyfikna Malmöborna gå närmare än 50 steg, så olidlig var fångarnas stank. 5 eller 6 av fångarna dog i fängelset enligtt offciella källor, flera andra källor uppger att närmare hälften dog. Flera förlorade förståndet.
Vid alla berörda häradsrätter utlystes urtima ting och domstolarna utmätte mycket hårda straff. Det beräknas att sammanlagt förhördes 300-400 personer. Hovrättens hårdaste dom gick ut på att 20 skulle halshuggas men 54 skulle lottas om detta öde. Överheten höll fast vid sin tanke på lottning. De 54 fick fram sväva i ovisshet om de skulle straffas med döden eller tillhöra de 26 som skulle straffas med spö och ”fängelse på vatten och bröd”. När högsta domstolen blev klar i december med sitt beslut gick de skonsammare fram än underrätterna. 3 dömdes till döden varav en var Per Ottasson, 24 till spöstraff, 27 till ”fästningsfängelse” på längre eller kortare tid samt 74 till ”fängelse på vatten och bröd”.
[redigera] Källor
Bondeupproret i Skåne: Ett 150-årsminne, Birger Persson, särtryck ur Ystads Allehanda den 20/5, 27/5, 3/6 1961.
Slagfält i Skåneland, K Arne Blom och Jan Moen, Liber, 1986
Skånes historia, Gösta Johannesson, Signum 1977.
