Kopparbruket i Bersbo
Wikipedia
Kopparbruket i Bersbo är även benämnt som Bersbo koppargruvor.
Innehåll |
[redigera] Nutid
Idag finns här Bersbo metallgjuteri som bl.a. göt skeppsklockan till Ostindiefararen Götheborg. Storgruvans lave, (som står precis bredvid vägen, mittemot gjuteriet) är idag renoverad och härbärgerar en utställning som handlar om gruvlivet.
[redigera] Historia
Enligt sägnen upptäcktes gruvan av en vallpiga vid namn Katarina, som vid ett tillfälle sparkade upp en reva i mossan och såg att det glimmade till. På den platsen anlade man sedan en gruva, som fick namnet Katarinagruvan. Då gruvan gav mycket malmfyndigheter, bytte den namn och kallades Storgruvan.
Brytningen påbörjades redan under 1500-talet.
1781 ägdes hela kopparbruket utav J.Adelswärd och hans hustru, som då bildade fideikommisset "Adelswärdska baroniet".
Som mest bodde det i Bersbo ca 1 200 personer samtidigt. Runt gruvan växte samhället Bersbo upp.
1857 invigs Östergötlands första järnväg mellan Bersbo och Åtvidaberg för att underlätta transporterna av järnmalm från gruvorna ner till Åtvidaberg. Loken döptes till Åtvidaberg och Bersbo.
Vid Världsutställningen i Paris 1889 fick Bersbo pris för sin koppar.
1902 upphörde den industriella kopparhanteringen i Åtvidaberg, vilket också innebar slutet för Bersbo som gruvsamhälle. Sammanlagt togs det upp ca 35 000 ton järnmalm under åren i Bersbo. Det fanns även en liten silvergruva men inga större mängder bröts.
Under 1850- och 1860-talet var det Sveriges störst producerande kopparbruk.
Marken ägs än idag av släkten Adelswärd.
[redigera] Se även
- Mormorsgruvan ytterligare en koppargruva i Åtvidabergs kommun tillhörande Närstads gruvfält
