Kosmisk bakgrundsstrålning
Wikipedia

Den kosmiska bakgrundsstrålningen är en isotropisk elektromagnetisk strålning, med våglängd i mikrovågsområdet (cirka 7,5 centimeter), som tolkas som en rest av Big Bang och därmed visar att universum haft en början.
Bakgrundsstrålningen upptäcktes av en slump när Arno Penzias och Robert Wilson experimenterade med en antenn avsedd för satellitkommunikation. Oavsett åt vilket håll de riktade antennen stördes de av brus. Först trodde de att bruset orsakades av spillning från duvor men bruset var kvar efter att de tvättat bort spillningen.
Redan 1940 förutsåg man att Big Bang skulle efterlämna en värmestrålning och eftersom Penzias och Wilsons brus motsvarade en temperatur på 2,7 K, den temperatur strålningen enligt teorin ska ha svalnat till, så fick big bang-teorin starkt stöd och den konkurrerande teorin om ett "steady state"-universum övergavs.
Penzias och Wilson fick nobelpris för sin upptäckt 1978.
Bakgrundsstrålningens mycket jämna temperatur och höga isotropi var emellertid besvärande, när det gällde att förklara hur strukturer och galaxer skulle ha kunnat uppstå. Dessutom borde strålningens spektrala fördelning vara beskaffad som en svartkroppsstrålares. NASA drog därför igång projektet COBE utrustad med spektrometern FIRAS och en temperaturmätare med mycket hög upplösning. 1989 fick man resultat som bekräftade såväl små temperaturvariationer i den kosmiska bakgrundsstrålningen som att dess spektrum är ett mycket precist svartkroppsspektrum. Dessa förhållanden har alltmer stärkt Big Bang-teorins ställning. De mycket små temperaturfluktuationerna är direkt relaterade till kvantfluktuationer i densiteten i det mycket tidiga universum.
För dessa upptäckter belönades den ledande fysikern George F. Smoot och instrumentmakaren John C. Mather med nobelpriset i fysik 2006.
Forskningen menar att bakgrundsstrålningen ruvar på flera hemligheter och alltmer förfinade instrument har konstruerats och sänts upp, t ex WMAP. WMAP har i ett par omgångar lämnat stora mängder resultat som gett ytterligare stöd för Big Bang-modellen.
Man har dock inte förstått alla aspekter av bakgrundsstrålningen. Nya resultat [1] hävdar att en känd effekt borde åstadkomma mätbara skuggor som ännu inte hittats, men att data från WMAP bör kunna ge svar även på detta.