Laser-inducerad fluorescens
Wikipedia
Laser-inducerad fluorescens (LIF) är spektroskopisk metod främst använd för att mäta koncentrationer av få-atomiga föreningar.
Den valda föreningen exciteras med hjälp av en laser. Ofta väljs den våglängd för vilken tvärsnittet är som störst. Efter en tid, vanligen i storleksordningen mikrosekunder, kommer atomen att deexcitera och utsända ljus. Detta ljus, fluorescensen, mäts.
Det förekommer två olika former av LIF, dels LIF-spektra, dels excitations scan.
LIF-spektran tas som ovan med en fixerad våglängd på lasern. Det fluorescerande ljuset analyseras sedan med avseende på våglängd. Excitation scan genomförs istället genom att laserns våglängd justeras så att den skannar över ett intervall, däremot samlas nu allt ljus upp, oberoende av våglängd.
Fördelen fram absorptionsspektra är att det med LIF är möjligt att ta två- och tredimensionella bilder eftersom fluorescensen sker i alla riktningar. Det är också möjligt att skilja mellan fler ämnen eftersom det nu är möjligt att ändra både den våglängd som lasern använder för att excitera föreningen, dels ändra den våglängd där man mäter fluorescensen.
Tekniken begränsas av quenching, vilket är ett samlingsnamn för olika former deexcitation som inte leder till att ljus sänds ut. En orsak till detta kan vara kollisioner mellan olika atomer. Då quenchingens omfattning beror av en mängd faktorer som tryck och temperatur är det svårt att få fram absoluta värden på koncentrationerna.
