Marcus Antonius
Wikipedia
Marcus Antonius, född 83 f.Kr., död 1 augusti 30 f.Kr. (självmord), var en romersk politiker och fältherre.
Marcus Antonius var Caesars högra hand, hans närmaste man. Tillsammans slogs de i Gallien och under inbördeskriget mot Pompejus och senaten. Före inbördeskriget valde Caesar att göra Antonius till folktribun i senaten, en senator med vetorätt över senaten. Detta främst för att få reda på senatens tankar kring Caesar. Senare förklarades Caesar som en fiende av Rom. Inbördeskriget bröt ut och det varade ett bra tag innan Caesar och Marcus Antonius kunde segra och återvända till Rom, där Caesar senare gavs titeln Imperator ("överbefälhavare") som ärftlig titel, samtidigt som han blev diktator på livstid.
Det fanns personer som Antonius starkt ogillade, däribland Octavianus, den yngling som senare skulle komma att bli Augustus Caesar, den som besegrade Antonius och Cleopatras styrkor. Han ogillade även Cicero, som hade varit på Pompejus sida under inbördeskriget.
Antonius fick dock det sista ordet i deras inbördes strid, han mördade nämligen Cicero ett år efter att Caesar blivit mördad av Ciceros vänner. Antonius misstänkte ju givetvis att Cicero legat bakom planen för att döda Caesar. Han tog ändå ingen hänsyn till att fallet inte var sådant.
Efter Caesars död bildade Antonius ett triumvirat med Octavianus och Lepidus. Men det höll inte, Rom skulle återigen få en envåldshärskare. Det blev ett nytt inbördeskrig där Antonius fick Kleopatra på sin sida.
År 30 f.Kr. begick Antonius självmord kort innan den egyptiska drottningen Kleopatra VII gjorde detsamma. De hade tre barn tillsammans: Alexander Helios, Solen, Cleopatra Selene, Månen och Ptolemaios Philadelphus.
