Diskussion:Minigris
Wikipedia
POV, ickewiki, påminner även om en diskussion. Kan behöva fixas till rejält.//Simon Eriksson(talk) 20 december 2005 kl.16.25 (CET)
- Oj. Jo. Eller är det bättre att bara ta bort, och ersätta med två meningar? Kanske man kan flytta den nuvarande texten till diskussionssidan? Om den får ligga kvar, finns risk att ingen orkar åtgärda. Ligger texten på diskussionssidan, kan man ändå plocka fakta därifrån. / Habj 20 december 2005 kl.16.33 (CET)
-
-
- Nu har jag dumpat artikeltexten här och ersatt det med en stub. Som jag ser det finns det tre alternativ, antingen läggs nått om minigris in på gris och denna sida redirectas dit, gamla texten ligger kvar eller gamla texten dumpas här och ersättsmed en ny (har alltså gjorts). Personligen förespråkar jag antingen alternativ ett eller tre men vill inte utföra alternativ tre just nu eftersom sidan är uppe för radering.--Kruosio 28 januari 2006 kl.00.48 (CET)
-
[redigera] Överflyttat från artikeln
MINIGRISEN Ett underbart sällskapsdjur
Grisen - Sinnesbilden för ett djur som är smutsigt, fult, illaluktande och dum. Grisen är nog vårt mest missuppfattade husdjur.
Men vad är då en gris? Ett socialt, underbart husdjur eller en envis marodör som bökar sönder allt i sin väg?
För etologen framstår den på ett helt annat sätt. Väl anpassad till ett liv som allätare, renlig, social och mycket läraktig. Den tvingas ofta leva i miljöer där den hindras att utföra sina naturliga beteenden.
Svenska Minigris Sällskapet. http://www.smgs.se
Förord
Denna presentation har som syfte att hjälpa minigrisägaren förstå sitt husdjurs naturliga instinkter och beteende. Detta för att det alls inte är ovanligt att tam & sällskapsgrisen fråntagits sina naturliga behov och beteenden under stor del av dygnet, då framför allt den inomhus levande grisen.
Desto mer vi kan lära oss om grisens beteende och behov, desto lättare får vi att hålla grisar som husdjur. Och bättre djurhållning leder ofrånkomligt till större harmoni och lyckligare sällskapsgrisar och ägare.
Presentationen är en sammanställning av Per Gyllingberg och härledes till böcker av Per Jensen ( Djurens Beteende) och John G Larsen (Svin är inte bara svin) och egna erfarenheter. Mer information om Minigrisen hittar ni på Svenska Minigris Sällskapets Hemsida - www.smgs.se
Grisen och dess naturliga beteende
Grisen - Sinnesbilden för en mängd negativa egenskaper. Den kallas ful och smutsig, illaluktande och dum. Grisen är nog vårt mest miss-uppfattade husdjur.
För etologen framstår den på ett helt annat sätt. Oerhört väl anpassad till ett liv som allätare, renlig, social och mycket läraktig. Samtidigt tvingas den ofta leva under förhållanden som inte tar hänsyn till dess behov av att utföra sitt naturliga beteende.
Men hur ser det naturliga beteendet ut? Få domesticerade arter är så väl kartlagda som svinet i det avseendet. Här ska vi möta ett djur som konfun-derat etologerna på många sätt.
Ett underligt hovdjur
Gruppen svindjur tillhör de partåiga hovdjuren precis som får och nöt-kreatur. De härstammar från små djur som för ca: 50 miljoner år sedan levde av löv, rötter och en del animalisk föda.
Medan de övriga partåiga hovdjuren utvecklades till strikta växtätare behåll de flesta svindjuren sitt ganska breda val av diet. I dag uppvisar de många drag man egentligen förknippar med rovdjur. Exempelvis bygger inget annat hovdjur bo eller föder sina ungar i stora kullar - mer om det längre fram.
Dagens domesticerade grisar (tamgrisar) härstammar från vildsvinet.
Det är en art som uppvisar en stor formvariation. Många underarter finns representerade i olika delar av världen, hos oss finns det europeiska vildsvinet fortfarande vilt levande.
De äldsta arkeologiska fynden av domesticerade grisar är omkring 9000 år gamla och från Turkiet. Man anser att domesticeringen skedde samtidigt inom ett ganska stort område från Bortre Asien till Främre Orienten.
Dagens grisar skiljer sig till utseendet från vildsvinen. De är större och ofta vita eller brokiga, nosen är kortare och många raser har hängöron. Grisen saknar också underhull i pälsen. Ungarnas färg skiljer sig markant från vildsvinens brun-svart randiga avkomma.
På många håll i världen har domesti-cerade svin förvildats. Man talar då om ferala djur. De finns t.ex. i USA, Australien och Nya Zeeland och har en mycket god förmåga att överleva och föröka sig.
De ferala svinen antar i stort sett samma levnadssätt som vildsvinen. Det visar att det normala beteendet inte förändras mycket under domesti-ceringen. En nyckel till att förstå grisens natur är därför att studera de ferala svinens beteende och levnads mönster.
En annan metod är att släppa ut vanliga grisar i hägn och låta dem leva så ostört som möjligt. Man kan då studera hur de beter sig under för-hållanden som påminner om vild-svinens. Sådana studier har gjorts i Storbritannien och Sverige.
En god bild av grisens sanna natur och dess etologiska behov får man när man väger samman olika aspekter: Vi kan jämföra vildsvinens beteende med de ferala grisarnas och med de ut-släppta domesticerade djurens. Dessutom kan vi se var det uppstår problem i den praktiska djurhållningen och jämföra med det naturliga beteendet. All djurhållning innebär att djuren måste lära sig olika saker. En del så alldagliga att vi knappt tänker på att det kan vara mycket komplicerat för dem.
Att få vatten ur en vattennippel t.ex. Det kan krävas att grisen ska trycka med trynet på en ventil så att vatten sprutar ned i ett tråg där grisen kan dricka. Klarar den inte den uppgiften kan det leda till att grisen inte får till-räckligt med vatten, och på det viset riskera sin hälsa.
I ett försök kunde man visa att in-lärningen av detta gick mycket fortare om man placerade nippeln 11 cm över trågets botten istället för 17 cm. En skillnad på bara 6 cm. Det gick också snabbare om det var lägre mottryck i nippeln.
Vad beror nu detta på? Jo, grisen är ett nyfiket djur. När den kommer in i en ny box, börjar den genast undersöka alla detaljer och prång i den okända miljön. Den luktar, bökar och biter i allt nytt, men i första hand det som finns på golvet och i närheten av det eftersom grisen till sin natur är orienterad mot marken.
Förr eller senare trycker eller biter den på vatten nippeln, får till sin förvåning en dusch över nosen och lär sig fort att koppla ihop beteende, plats och resultat. Ju lägre nippeln sitter, desto snabbare stöter grisen på den och ju lägre mottryck, desto större chans att de tidigaste försöken leder till resultat. ( mindre obehag ). Svinet är alltså inte nödvändigtvis ute efter vatten den första gången den stöter på nippeln.
Genom att känna till något om hur det går till när djur lär sig saker, och genom att kunna artens naturliga beteende kan mycket småförändringar av djurhållningen ge mycket positiva resultat.
I familjens krets
Vildsvin och ferala svin bildar flockar. Sammansättningen kan variera betydligt, men i kärnan hittar man alltid en familjegrupp som består av en sugga med sin avkomma. Ofta består flocken av ett litet antal, kanske tre - fyra, sådana familjer. De suggor som ingår i denna flock är normalt också nära släkt på modersidan. Det kan vara systrar eller mor och dotter.
Flocken vandrar över stora områden, exakt hur stora bestäms av bl.a. tillgången på föda. Ett normalt vistelse-område kan vara mellan 10 och 20 kvadrat kilometer. Skogsmarken är svinets riktiga hemtrakter men de är så anpassningsbara att de återfinns i snart sagt varje biotop inom utbred-ningsområdet. Såsom bergs - slätt och jordbrukstrakter.
Galtar lever tillsammans med flocken tills de blir ett till två år gamla. Då blir de könsmogna och beger sig iväg från sina syskon och sin mor. Ibland samlas de i små flockar som består av enbart ung-galtar i samma situation - för gamla att leva med sina syskon och för unga för att på allvar kunna hävda sig i konkurrensen om honorna.
När galten blir tre - fyra år gammal övergår han till att leva ensam. Han strövar omkring inom ganska stora områden som bebos av olika flockar. Galtens vistelse område är därför vanligtvis större än suggornas. När brunsterna inträffar ansluter han sig till suggorna. Naturligtvis kan fler ha kommit på samma ide´. Det kan då uppstå strider mellan galtarna.
När domesticerade grisar får leva i naturliga inhägnader ser man tydliga tecken på samma sociala liv med starka band mellan syskon och mellan mor och avkomma.
Långt upp i vuxen ålder tenderar de suggor som är närmast släkt att bilda undergrupper. De ses oftare till-sammans när de söker föda och till-bringar viloperioderna ihop. Galtarna är normalt enstöringar som håller sig för sig själva.
Dessa starka familjeband syns tydligt hos minigrisen. Den vaktar sin "flock" mot främlingar och kan uppfattas som aggressiv. De finns de som inte släpp-er in främmande människor i huset, och de som till och med attackerar andra personer.
Egentligen är detta inte konstigt, Det är ett beteende som kan härledas till upp-görelsen om rangordningen, där sälls-kapsgrisen bör stå lägst i rang. När nykomlingar dyker upp passar den på att försöka stärka sin rang. Minigrisen säger "du tillhör inte min flock".
En bra regel är här att redan från början lära sin gris att träffa andra människor och att tillåta besök osv. Alla besökare bör hälsa på grisen och ev. ge den något litet godis.
Grisens språk
Svin lever i en värld av lukter. Deras synsinne är inte så detaljrikt och detsamma gäller deras hörsel. Luktsinnet är däremot mycket väl utvecklat.
Svin använder doften främst för att känna igen varandra. Möjligen finns också särskilda signaler, feromoner, som används i det dagliga grupplivet.
I det sexuella beteendet är det upp-enbart att feromoner spelar en viktig roll. Förhudssekret från galten inne-håller kemiska ämnen som utlöser sexuellt beteende hos brunstiga suggor.
När två grisar möts nosar de på varandra. Främst är det ansiktet som är föremål för undersökningar. Där finns många körtlar som utsöndrar dofter. En nosning i ansiktet kan emellertid också uppfattas som ett hot och leda till aggression. Därför luktar svinen också på kropps sidan, längs buken och runt köns- och anal-öppningarna.
De frilevande grisarna doftmarkerar sin omgivning genom att skrubba och gnugga ansiktet och hela kroppen mot träd och stenar. Det finns tydliga mark-erings beteenden där grisen luktar på t.ex. ett träd, varligt stryker omkring området kring båda ögonen mot det och sedan luktar igen.
Även en stor del, om inte allt, av det "kliande" grisar ägnar sig åt genom att intensivt gnugga kroppen mot föremål fungerar som en doftmarkering. Under kliandet skrapas hudpartiklar av och sekret från olika körtlar följer med.
Det handlar antagligen inte om någon revirmarkering, inget tyder på att grisar försvarar något revir. Snarare tycks de markera platser som är centrala för dem inom vistelseområdet - boplatser, viktiga födoområden, gyttjehål som bra att vältra sig i och stigar som används ofta.
Kanske fungerar doftmarkeringarna som en slags "luktfyrar" som hjälper grisarna att orientera sig. Naturligtvis bidrar de med information om hur många och vilka individer som bebor ett visst område och kan på så sätt hjälpa till att hålla främlingar borta.
Vildsvin putsar ofta varandra, något som sällan ses hos tamsvin. Det är normalt en liggande gris som "knapras" ren av en som står.
Beteendet ska inte förväxlas med unga grisars masserande med trynet av buken på en annan unge, det är en beteendestörning som kan förekomma hos för tidigt avvanda individer. Mer om det senare.
Detta putsande har setts hos våra egna minigrisar, där suggor som växt upp fritt i hägn klart uppvisat detta beteende. Däremot är det inte obser-verat på grisar som växt upp på annor-lunda sätt som bor hos oss. Men troligen förekommer det.
Läten och kroppsspråk
Läten är också mycket viktiga. Det man kanske främst tänker på är den korta, mörka grymtningen.
Hos vilda och ferala svin liksom hos frigående tamgrisar är det typiskt när flocken går och bökar eller betar. Det används för att hålla kontakten med de övriga. Normalt hör man det som "frågor och svar" - "här är jag, var är du". En grymtning följs snabbt av en från en annan gris och så vidare.
Ett annat lätt identifierbart läte är varnings skallet. Det hör man ofta om man kommer in i ett svinhus vid en tidpunkt då grisarna inte väntar besök. När man öppnar dörren kommer från en av de närmaste boxarna ett kraftigt skall, starkt påminnande om ett hund-skall.
Det sprider sig inom en sekund till flera andra djur i huset och hela besätt-ningen kommer på fötter med ett brak. Så blir det blickstilla Hundratals vak-samma ögon, på grisar stilla som stenstoder, iakttar en.
Efter några sekunder släpper spänn-ingen, det börjar prassla av grisar som bökar på halm och korta grymtningar far genom luften.
När man upplever skallet hos fria grisar är reaktionen lite annorlunda. Det sprider sig lika snabbt till flockens övriga medlemmar, men i stället för att stå stilla sätter de av i galopp. Små kultingar, bara ett par veckor gamla, kastar sig i stället ofta till marken och trycker.
Även kultingar på bushumör som går inne hos små uppfödare använder detta skall när de använder flykt-beteendet och vill varna de övriga. Då galopperar de iväg till sin boplats. Skallet betyder helt enkelt "se upp" och reaktionen bestäms av omständlig-heterna.
Andra vanliga läten är avvärjande skrik som används när en gris hotas eller attackeras av en överlägsen individ (människa eller annat), och galtens intensiva, stackatosekvens av grymt-ningar som används under uppvakt-ningen. Dessutom spelar läten en viktig roll under digivningen, men mer om det längre fram.
Kropps språket är inte lika välutvecklat som hos många andra däggdjur, men själklart används ställningar och rörelser för att kommunicera, ofta förenade med beröringar som stötar och puffningar med trynet och bett.
Vildsvinen kan resa ragg och utnyttja svansföringen till att signalera, vilket inte är möjligt för de flesta moderna tamsvinraser.
Om rasen har stående öron används de dock på samma sätt som hos vildsvin. En underlägsen gris stryker sina öron bakåt, medan en överlägsen kan visa sin hotfulla attityd genom att hålla öronen rätt upp, vridna mot opponenten.
En gris som söker undvika kon-frontation kan underkasta sig genom att sänka huvudet och vrida det bort från motparten. Normalt leder det till att aggressionen hämmas.
Rangordning
Svin inordnar sig i en rangordning. När de lever under fria och stabila förhållanden är rangordningen ganska konstant över tiden. De äldre och större suggorna dominerar de yngre, som i sin tur dominerar ungdjuren. Galtarna har en egen rangordning som avgör vem som får betäcka de brunstiga suggorna.
Storlek och ålder är de viktigaste faktorerna som avgör rangförhållandet mellan två individer. Det är nästan alltid den tyngre individen som vinner en eventuell rangstrid och viktskillnaden behöver inte vara särskilt stor för att en strid ska vara mycket förutsägbar. Under fria förhållanden har rangordningen en bestämd betydelse. Man märker sällan av några konflikter som leder till att ett djur måste utnyttja sin ställning gentemot ett annat. Under stallförhållanden är å andra sidan rangordningen en viktig del av den sociala organisationen.
Där råder begränsad tillgång till många av de resurser som är viktiga för svinen: - föda, utrymme, liggplatser. Rangordningen upprätthålls av de ranglåga individerna. De håller sig undan från konfrontationer och visar sin underkastelse när en dominant gris kommer för nära.
Födovanor
Grisen är en utpräglad allätare, vilket också framgår av tandapparaten och matsmältningsorganens byggnad. Hos vildsvin och ferala svin är växter och växtdelar det absolut dominerande inslaget i dieten och ollon tillhör favoritfödan, men en viss andel smådjur och insekter förekommer. Kadaver äter grisarna gärna och en sugga äter upp döda smågrisar den första tiden efter grisningen.
Grisarnas specialitet är att böka. Trynet är starkt och oömt på ovansidan men mjukt och försett med känselhår på nedre delen av nosskivan. Nederdelen är mycket känslig för beröring och tryck och är rikt försedd med nerver. Trynet hos grisen har ca: tre miljoner luktceller, vilket kan jämföras med våra tre hundra tusen celler.
Med trynet lyfter grisen undan stenar och stockar och gräver lätt ganska djupa hål. Normalt lyfter den bort det översta markskiktet och blottar rötter, larver, sniglar, svampar, ollon och mycket annat som den tuggar i sig.
Tamsvin som hålls utomhus tillbringar 6-7 timmar varje dygn till att rota efter föda och äta. Födan i jorden hittar de med sitt utomordentliga luktsinne.
Under den bästa växtsäsongen föredrar de att beta gräs och ibland att äta löv. De kan dock inte tillgodose sig gräs på samma effektiva sätt som t.ex. kor. Under höst och vinter äter de gärna knoppar och skott.
Svinets anpassningsbarhet illustreras av den vana stora grupper ferala djur utvecklat på Nya Zeeland och Australien. Under lammningssäsongen tar de sig flockvis in bland fåren och äter lamm. Antagligen handlar det mest om självdöda djur, men det förekommer även rapporter om att svinen tar en del nyfödda lamm.
Dygnsrytm och vanor
När frilevande svin lever ostört är de normalt dagaktiva, men under jaktryck kan de övergå till att vara nattaktiva. Natten tillbringas annars normalt i ett vilobo, som de gör i ordning genom att dra samman växtmaterial, främst gräs och grenar, till en enkel bädd.
Flockar av honor sover i ett eller flera sådana bon som ligger några meter ifrån varandra. En sådan boplats utnyttjas för några dagar eller veckor i taget, sedan flyttar de. Även galtarna gör i ordning viloplatser på samma sätt.
Under dagarna tillbringas nästan all vaken tid åt att söka föda. Flocken vandrar mellan olika platser där det för tillfället finns gott om mat. Särskilt när det är varmt brukar grisarna ha en länge viloperiod mitt på dagen. De ligger då vanligen i skuggan under ett träd eller i ett vattenhål.
Grisar håller sina boplatser rena från urin och gödsel. Redan första gången en nyfödd kulting ska urinera eller gödsla kravlar den sig ur boet. Om den tillgängliga ytan är liten använder de samma gödselplats från gång till gång, men i naturliga omgivningar finns inga särskilda toalettplatser.
Däremot minigrisar i mindre hagar och som redan är "rumsrena" kan toalettplatser förekomma. Dessa ligger då på avskilda ställen eller en bra bit ifrån boplatsen.
Vältring
Grisar har nästan inga svettkörtlar och en mycket begränsad möjlighet att flämta för att sänka kroppstemperaturen. De ända svettkörtlar som finns sitter på trynet. När det är varmt är de därför helt beroende av sitt beteende för att reglera kroppens temperatur. De uppsöker ett vattenhål eller en gyttjepöl och vältrar sig i den. Detta är alltså inte för att "grisa ned sig"
När en gris ska vältra börjar den med att böka kraftigt i botten så att dy och lera slammas upp. Den lägger sig sedan raklång och vrider kroppen först åt ena sidan och sedan åt andra hållet så att vatten och lera täcker hela kroppen. Även huvudet doppas.
När den stiger upp skakar den av sig överflödigt vatten och skrubbar sig intensivt mot ett träd eller en sten i närheten. Baken skrubbas mot marken genom att grisen sitter och gnider sig mot underlaget. Leran som sätter sig som ett pansar torkar långsamt. Under tiden hålls kroppen avkyld och med de lossnande lerkakorna följer parasiter och insekter.
Grisen är ett mycket renligt djur, som normalt inte lägger sig i urin eller avföring och alltid håller sin viloplats ren och torr. Men om det är för varmt kan de vältra sig i sin urin eller avföring bara för att kyla av sig.
Sexuellt beteende
Både vildsvinen och ferala svin kan komma i brunst året om, men normalt har de bara en parnings säsong. Den infaller på hösten. Tamsvinen är inte säsongsbundna.
När galten uppvaktar suggan sker det med en rad olika beteenden. Han puffar suggan i sidan och baken och luktar intensivt över hela kroppen på henne. Så snart hon urinerar undersöker han urinen intensivt. Genom dess lukt och smak kan han sluta sig till om hon är i högbrunst eller inte. Med jämna mellanrum lägger han huvudet på hennes rygg och trycker.
Under uppvaktningen grymtar galten hela tiden med ljudliga, snabba läten. I den vetenskapliga litteraturen har det här kommit att kallas "Chant-de-couer", dvs. kärlekssång på franska. Samtidigt bildas stora mängder skummande saliv, fradga, som innehåller feromoner från särskilda läppkörtlar.
Galten ger också ifrån sig urin i skvättar. Det innehåller ett sekret från förhuden och doften av det stimulerar suggans sexuella reaktioner. En galt kan uppvakta en sugga i flera dagar. De följs då åt överallt och kan tidvis vara långt från flocken.
När suggan är parningsvillig intar hon den sk. Ståpositionen (den kallas ibland ståreflex, men det handlar inte alls om en reflex)
Galten hoppar då upp och den spiralvridna penisen förs in i slidan. I livmodertappen finns fåror där penis passar in och sperman kan därför deponeras långt fram. En betäckning tar lång tid jämfört med andra hovdjur. Mer än fem minuter pågår den ofta.
Det bildas en slempropp i livmodertappen efter betäckningen men det är ändå möjligt för en sugga att betäckas av flera galtar vid samma brunst. Man kan förmoda att den utdragna parningen har som funktion att öka galtens chanser att ensam bli far till avkomman.
En brunstig sugga betäcks normalt många gånger under en och samma brunst, upp till åtta gånger är inget ovanligt. Suggorna kommer i ny brunst efter tre veckor om de inte blir dräktiga.
Den brunstiga suggan söker sig till galten. Har man suggor i lösdrift är deras beteende en effektiv brunstkontroll, brunstiga suggor gör allt för att få vara så nära galtboxen som möjligt.
Födelse och ungvårdnad
Dräktigheten varar omkring 115 dygn. Under den tiden ökar suggans näringsbehov och hon lägger upp en fettreserv, bl.a. runt hals och nacke. Den kommer till nytta under den krävande digivningsperioden.
Ända tills de absolut sista dagarna av dräktigheten följer suggan med flocken och deltar i dess aktiviteter. När två- tre dagar återstår till grisningen blir en del suggor aggressiva och börjar hålla sig lite för sig själva under dagtid. Omkring ett till två dygn före grisningen lämnar suggan flocken och vandrar iväg från det normala vistelse- området.
I inhägnade områden kan de naturligtvis inte komma hur långt som helst, men den sammanlagda sträcka hon tillryggalägger kan bli åtskilliga kilometer. Under sin vandring undersöks lämpliga grisningsplatser. Normalt återvänder suggan flera gånger till samma plats innan hon bestämmer sig för en. Helst föredrar hon en skogsdunge där boet kan läggas mot en slänt eller en stor sten och under grenar.
När platsen är utsedd byggs ett bo. Först bökar suggan upp en grop i marken och fodrar dem med löst gräs och mossa från den närmaste omgivningen. Det drar hon in i boet genom att skrapa med framklövarna.
Sedan börjar hon samla ihop gräs, löv, ormbunkar eller annat lämpligt bomaterial. Munnen fylls och suggan går till boet och fördelar materialet över hela boytan. Material hämtas på upp till femtio meters avstånd från boet. Även tunnare grenar kan rivas av från små träd och buskar och placeras i boet.
Med jämna mellanrum bökar hon i det hopsamlade materialet så att det kommer att ligga luckert. Byggandet tar mellan ett par och upp till sex-sju timmar.
När boet är färdigt lägger sig suggan genom att sakta böka sig in under materialet så att det bildas en tunnel. Har hon haft tillgång till bra material kan boet vara så stort att hela suggan döljs när hon lägger sig.
Efter en eller ett par timmar startar grisningen. Kultingarna är som andra hovdjursungar beteendemässigt välutvecklade, men grisen är det enda däggdjur som på samma gång föder både välutvecklade ungar och riktigt stora kullar. Ungarna slickas inte efter födelsen, också det mycket ovanligt.
De nyfödda kultingarna befriar sig själva från fosterhinnorna och stretar på egen hand mot juvret. De drar då av navelsträngen. Normalt är grisen inom några få minuter framme vid juvret och kan börja suga i sig mjölk.
Den första så kallade råmjölken är viktig för grisen. Genom den får den i sig antikroppar som behövs i immunförsvaret, och en kulting som inte får i sig råmjölk inom 10-15 timmar dör vanligen inom några dagar. Råmjölken rinner till under korta perioder med omkring tio - femton minuters mellanrum.
De två första dagarna lämnar suggan inte ungarna mer än för mycket korta perioder. Sedan blir hennes utflykter längre, men först på fjärde eller femte dagen börjar kultingarna följa henne. Omkring tio - fjorton dagar efter grisningen lämnas boet och suggan vandrar med sin kull tillbaka till flocken.
Hos däggdjur är slickandet av ungar ett viktigt steg i att etablera präglingen mellan mor och ungar. Grisen har inte denna möjlighet och antagligen behövs den långa isoleringen för att etablera mor - unge banden.
Suggor som av olika anledningar inte isolerat sig tillräckligt före grisningen kan råka ut förr olika problem. Andra, äldre kultingar kan tjuvdia och konkurrera ut de nyfödda. Dödligheten i kullar som inte varit tillräckligt isolerade är bl.a. därför större.
Digivningen
Redan efter en eller ett par timmar börjar suggan med korta, regelbundna mjölknedsläpp. De kommer ungefär en gång i timmen, något tätare i början. Kultingarna etablerar under de första dygnen en spenordning, varje unge utser sin egen spene som den sedan blir trogen resten av ditiden.
Varje digivning följer ett särskilt mönster. Under en två minuter masserar smågrisarna juvret genom att böka upp och ned med trynet. Suggan grymtar då rytmiskt ungefär varannan sekund.
Plötsligt ökar grymthastigheten till omkring det dubbla. Ungarna slutar då massera och tar sin spene i munnen. Tjugo sekunder senare rinner mjölken till, kultingarna suger snabbt i sig den. Mjölken är bara tillgänglig under tjugo sekunder. Suggan tystnar sedan, men ungarna återupptar massagen som nu kan pågå i omkring fem minuter till.
Det är inte ovanligt att en digivning inte leder till mjölknedsläpp, särskilt de första dagarna. Det märks på att suggan inte ökar grymtnings hastigheten och ungarna inte utför drickrörelser. Orsaken är inte känd, kanske har de falska digivningarna någon betydelse för att stimulera mjölkproduktionen.
Massagen efter mjölknedsläppet, den sk. Eftermassagen, stimulerar mjölkproduktionen i den del av juvret som masseras. Efter några dagar kan produktionen i två olika spenar skilja sig med mer än 100 procent. De spenar som inte används av några grisar tillbakabildas och ger ingen mjölk.
Att bli en i "gänget"
När kultingarna kommer till flocken är de främlingar. En intensiv social aktivitet vidtar. De nya grisarna luktas över och söker själva kontakt med alla andra flockmedlemmar. Under de följande veckorna lär de sig känna igen resten av flockens medlemmar. Själva inlemmas de i den sociala strukturen och när de är ca. åtta veckor gamla är processen avslutad. Den sociala aktiviteten stabiliseras på en låg och jämn nivå.
Avvänjning
Redan den första levnadsdagen kan man se kultingar böka i jorden och tugga. Men inte förrän vid ca. fem veckors ålder börjar de äta fast föda i någon större omfattning. Kort tid därefter ägnar de lika mycket tid som de vuxna åt att söka föda och äta. De fortsätter ändå att dia länge än. Digivningarna blir gradvis färre och färre.
Initiativet till dia övergår till ungarna och från fyra veckors ålder är de nästan uteslutande modern som avslutar digivningarna. Hon vänder sig på mage eller går helt enkelt därifrån. Genom att avbryta eftermassagen minskar hon mjölkproduktionen gradvis.
Det är mycket ovanligt med aggression i samband med avvänjningen. Istället är det en långsam och gradvis process, där till sist de allt större kultingarna tycks tröttna på att kämpa för att få suggan att släppa till allt mindre mjölk. I genomsnitt är avvänjningen i naturen avslutad när ungarna är 17 veckor gamla, men variationen är stor, mellan 13 - 25 veckor.
Det förekommer också att enstaka ungar avvänjs flera veckor före resten av samma kull. Under vinterhalvåret, när ungarna har svårt att hitta tillräckligt med föda, avvänjs de ofta senare.
Hos många uppfödare sker avvänjningen från fyra veckors ålder. Mjölken från suggan innehåller antikroppar som gör kultingen motståndkraftig. Det är olämpligt att avvänja vid tidigare ålder, då kultingen inte kan bilda egna antikroppar förrän vid fyra veckors ålder.
Det kan också uppstå beteenderubbningar hos grisar som är för tidigt avvanda. Kultingen har fortfarande ett stort sugbehov, de använder ungefär hälften av tiden till att dia och massera suggans juver, och detta kan de inte få utlopp för om de avvänjs för tidigt.
De kan istället börja suga på kullkamraternas svansar eller andra utstående kroppsdelar, och även ett intensivt masserande av varandras magar. Skador på navel och könsorgan kan uppkomma.
Svinskötsel och naturligt beteende
Den svinhållning som är allmänt spridd idag kommer många gånger i konflikt med djurens naturliga beteende. Suggorna hålls ofta i boxar där de inte kan bygga bo, vilket leder till störningar i beteende och hälsa. Ungarna får inte träffa andra grisar än de egna kullsyskonen och mamman förrän de blivit så gamla att de fått svårigheter att etablera nya sociala relationer.
Blandningen leder också ofta till slagsmål och stress, kännbart både för djuren och för bonden plånbok. Grisarna kan bli sjuka och skadade av slagsmålen och dessutom kan tillväxten avta, vilket kan bli dyrbart.
Många svinmiljöer är så karga att grisarna blir understimulerade. Deras stora behov av aktivitet, av att få undersöka och böka, kan inte tillfredställas och störda beteenden kan bli följden.
Suggor utvecklar stereotypa beteenden som rörtuggning, slaktsvinen kan ägna sig åt att bita i svansar och öron på andra grisar. Kultingar som avvänjs för tidigt, t.ex. vid fyra veckors ålder, och dessutom har en karg miljö kan också stympa varandra.
De har ett starkt behov av att dia och kan övergå till att massera buken på kullkamrater. Dessa kan ta skada av den behandlingen, och få sår och infektioner på buken och runt navel och könsorgan.
En svinhållning som tar full hänsyn till det naturliga beteendet måste bygga på den normala sociala strukturen. I Storbritannien och Schweiz har det sk. Familjesystemet utvecklats.
Här går en liten grupp suggor tillsammans i en box som är inredd för att vara spännande och ge utlopp för en rad olika aktiviteter. När suggorna grisar kan de isolera sig från resten av gruppen, sedan går ungarna tillsammans med suggorna ända tills de är slaktmogna.
I Sverige har ett liknade system, den sk. Västgötamodellen, kommit till användning. Grupper av suggor hålls tillsammans med kultingarna i stora utrymmen med mycket halm. I den variant som mest anknyter till det naturliga beteendet grisar de i samma stora rum, varje sugga i ett litet bås som provisoriskt kan sättas upp för att hålla ungarna på plats de första tio dagarna, och sedan lätt kunna monteras ned.
Utehållning av suggor och kultingar i hyddor som kan flyttas runt mellan olika hagar är också ett sätt att tillgodose det naturliga beteendet. I idealfallet skulle grisarna gå kvar i samma grupp och miljö tills de är slaktmogna, men i Sverige förekommer det inte idag. Uppfödning av slaktsvin i stora hallar finns på försöks stadiet. Utehållning tillämpas också en del.
I Danska försök strävar man efter att utveckla ett system för uppfödning av slaktsvin som kan ge en intressant och omväxlande miljö samtidigt som grisarna kan utföra sina naturliga beteenden. Idén bygger på att man delar in en box i många små avdelningar med mellanväggar.
I någon avdelning kan det finnas jord och stockar som ger utlopp för bökandet, i en annan vatten att dricka och duschar som kan utnyttjas när grisarna vill vältra sig.
Grisen har inte avlats till att må bra i karga, tråkiga svinhus. Tvärtom, sådana miljöer leder ofta till bristande välfärd. Lyckligtvis är t.ex. den Västgötamodell som beskrivits ovan billigare än de mer intensiva systemen. Man kan därför ha gott hopp om att framtiden är ljus för en uppfödning i bättre harmoni med grisens naturliga beteende.
