Munckska kåren
Wikipedia
 |
Artikeln anses behöva kvalitetskontrolleras, eftersom den kan innehålla felaktigheter. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. |
Citat: (Grimberg Carl, Svenska folkets underbara öden, band X, P.A. Norstedt & Söner, Stockholm 1963. s. 347) "Ett vittnesbörd om rädslan för revolutionära omstörtningsförsök efter utländskt mönster är att polismästare Hårleman i Stockholm i insikt om sina klena resurser 1927 accepterade bildandet av en frivillig reservkår, som på polisens anhållan skulle användas för att skydda ”livsviktiga funktioner i samhället”. Kåren räknade omkring 2.000 man, huvudsakligen beväpnade med revolvrar. Några övningar tycks den inte ha haft och i funktion trädde den aldrig. Dess chef var generallöjtnanten Bror Munck. Kåren var hemlig, okänd för den stora allmänheten, och det är en olöst fråga, i vad mån medlemmarna av Ekmans ministär kände till dess tillvaro.”
Med ett europa som åter började smida vapen, såg den nytillträdda socialdemokratiska regeringen för gott att 1932 med förnyad styrka minska tillgången till vapen i samhället. Våld och hot om våld hade setts som ett brott sedan många århundraden, men i och med kommunismens revolutionära väpnade omstörtning av rådande samhällsskick under århundradets första årtionden blev problemet mer akut. Redan innehav av vapen blev nu ett brott, undantaget de fall där innehavaren ansågs ha "behov" av vapnen; "Ansökan om tillstånd att innehava skjutvapen må meddelas allenast enskild person, som för visst ändamål finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas ej komma att missbruka det samma." (1934 års vapenkungörelse)
Man kan ju fundera på hur många "illojala element" som ansågs vara i "behov" av vapen. (Jakt som licensgrund förutsatte till exempel under många årtionden att vederbörande, eller någon bekant, kunde styrka att det fanns jaktmark som vapnen kunde användas på. Det var nog inte så många revolutionära fabriksarbetare som fanns vara i "behov" av vapen. Men för säkerhetsskull skulle även innehavarens yrke anges på den vapenlicens som alltid skulle åtfölja vapenägaren när denne hade vapnet med sig.) Myndigheterna såg sig tvingade att som första åtgärd registrera det privata vapeninnehavet, för att därefter kunna "avväpna illojala element" i ett försök att minska risken för väpnad omstörtning av rådande samhällsskick.)
Så, avslöjandet av kåren kan misstänkas varit en bidragande orsak till skapandet av 1934 års vapenkungörelse. I förarbetena hänvisar man också till den tyska riksregeringens desperata (men fruktlösa) försök att avväpna en tysk väpnad kår, -Hitlers SA; "Det kan förtjäna omnämnas, att riksregeringen i Tyskland nyligen utfärdat en förordning, varigenom de därstädes befintliga stormavdelningarna och skyddskårerna förbjödos samt organisationernas militära utrustning beslagtogs. I riksregeringens kommuniké härom heter det bland annat, att upplösandet av dessa organisationer var en nödvändighet för att upprätthålla respekten för statens lagar samt för att kunna vidmakthålla lugn och ordning och bevara statens auktoritet för ytterligare intrång."
