Oäkta barn
Wikipedia
Oäkta barn var i juridisk mening i allmänhet de, som fötts utom äktenskap. Svensk lag fasthöll på detta område fortfarande under 1900-talet grundsatser från medeltidens tidigare hälft och lät då avlelsen närmast bestämma äkta och oäkta börd och likställde därvid med ett i laga former ingånget äktenskap med åtskilliga andra könsförbindelser. Särskilda regler för barn utom äktenskap fanns till 1971.
Äkta var i allmänhet enligt svensk rätt dels barn, avlade i äktenskap, även om detta varit så kallat ofullkomnat (se ofullbordat äktenskap), dels de, som avlats under äktenskapslöfte eller i våldtäkt. Men därjämte blev ett barn, som av avlelsen var oäkta, legitimationsvis äkta därigenom, att föräldrarna ingick äktenskap, slöt trolovning eller också gav ömsesidigt äktenskapslöfte, om detta bara genom enderas frånfälle hindrats från att efterföljas av äktenskap eller trolovning.
Med de av allt detta följande inskränkningarna gällde alltså, att oäkta börd ansågs gälla för barn, som avlats utom äktenskap eller, såsom det hette, i lägersmål eller lönskaläge. Emellertid var, så framt inte modern varit i god tro, även de oäkta, som avlats i förbjudna led eller under tid, då föräldrarna eller endera av dem alltjämt var bundna av äktenskaplig förbindelse på annat håll.
Att barnet avlats i ett föräldrarnas äktenskap, var i ingetdera fallet till någon hjälp, och inte heller i det sista, att efter den tidigare förbindelsens upplösning det genom dispens tillåtits dem att ingå äktenskap med varandra. Vä att märkas är emellertid, att deras äktenskap utan vidare kunde verka upplösande på den tidigare förbindelsen och sålunda ge deras efteråt avlade barn äkta börd.
Beträffande oäkta barns rättsställning rådde mellan olika länders rättssystem väsentliga olikheter, trots att de i det stora hela sammanstämde däri, att, till den del, som de skiljde mellan äkta och oäkta barn, de gjorde det så, att de dels betraktade de oäkta som särskilt sammanhöriga med modern, dels ställde de oäkta i sämre läge än de äkta i förhållande till föräldrarna och anförvanter på deras sida. För svensk rätts del kunde i det förra avseendet märkas, att det oäkta barnet, som enligt vedertagen sed bar moderns namn, i fråga om medborgarskap, kyrklig gemenskap och hemort med födelsen blev delaktigt av moderns och vid förändringar följde eller kunde följa henne åt på samma sätt som äkta barn fadern eller dem båda, och att i allt, vad rörde giftomannaskap, förmynderskap, vårdnad och vad till denna senare hörde, modern hade företräde framför fadern.
Fastän oäkta barns rättsställning ifråga om arv väsentligen förbättrats så sent som genom förordningen av 14 april 1866 och lag av 17 mars 1905, var föreskrifterna inte på något sätt jämlika. Det må dock erinras, att enligt allmänna arvsregler fader och släkter på fädernet ärvde det oäkta barnet jämsides med moder och släktingar på mödernet och att efter såväl de ena som de andra oäkta barns avkomlingar utan åtskillnad saknade arvsrätt samt att föräldrar hade underhållsplikt i samma omfattning mot oäkta barn som mot äkta.
