Ortoakustisk
Wikipedia
Ortoakustisk var den beteckning som Stig Carlsson gav åt sina högtalare, vilka byggde på vissa principer för att optimera konstruktionen för användning i normalt möblerade ordinära vardagsrum. Detta åstadkoms genom att utforma högtalarna för placering mot en vägg (och i de flesta fall även på golvet), samt dimensionera högtalarna med hänsyn till de närmaste ytorna (golv och vägg). Konventionella högtalare dimensioneras ofta för placering på betydande avstånd (någon meter eller mer) från väl dämpade ytor, i vilket fall direktljudet dominerar. Men med rimlig placering (närmare en vägg) i ett vanligt rum, med väggar som oftast inte är väldämpade, innebär detta problem med interferens mellan direktljudet och det reflekterade ljudet från golv och väggar, eftersom alla högtalare (bortsett från dipoler - till exempel elektrostathögtalare) är rundstrålande i lågfrekvensområdet. Ortoakustiska högtalare är däremot gjorda med de närmaste ytorna som en del av dimensioneringen, vilket medför att de i stället samverkar med ytorna på ett kontrollerat sätt i lågfrekvensområdet. För högfrekvensområdet utnyttjades i de senare konstruktionerna (Carlsson OA-51, OA-50, OA-52) en kombination av riktverkan hos högtalarelementen samt dämpmaterial för att undvika störande reflexer mot golv och vägg.
