Pansarvärnskanonvagn
Wikipedia
Pansarvärnskanonvagnar (jämför infanterikanonvagn) (tyska panzerjäger, engelska tank destroyer) eller självgående pansarvärnskanoner är ett slags pansarfordon. Pansarvärnskanonvagnar används främst för att ge pansarvärnsstöd i strid, men de saknar vissa egenskaper som stridsvagnen har. De har visserligen en höghastighetskanon för pansarbekämpning, men saknar i regel vridbart torn, eller har inget torn överhuvudtaget och har ibland hjul istället för band.
Pansarvärnskanonvagnar är inte lika flexibla som stridsvagnar då de ofta har mindre slagkraft mot infanteri och endast kan skjuta framåt. Pansarvärnskanonvagnar har oftast betydligt tjockare frontpansar (om man jämför med sido- och bakpansar) än vanliga stridsvagnar, då det är meningen att de ska rikta kanonen mot fienden. Avsaknaden av torn och mekaniken och delarna som följer med detta gör att pansarvärnskanonvagnar är betydligt billigare att tillverka än vanliga stridsvagnar.
Pansarvärnskanonvagnarnas började utvecklas under andra världskriget. De har sedan efterhand ersatts av riktiga stridsvagnar. Konceptet med billiga fordon med pansarvärnsvapen finns dock kvar i och med att man monterar pansarvärnsrobotar på lättare fordon och då uppnår pansarvärnskanonvagnens låga kostnad och stora slagkraft på långt håll.
Innehåll |
[redigera] Pansarvärnskanonvagnar under andra världskriget
Ändamålsenligt tillverkade pansarvärnskanonvagnar dök upp i stort antal under andra världskriget då utveckling av pansarstridstaktik och -fordon tog fart.
I stort sett kan man dela in dessa pansarvärnskanonvagnar i två kategorier. Den ena kategorin designades för att vara snabbare och billigare än mellantunga stridsvagnar, men fortfarande med möjlighet att slå ut tunga stridsvagnar på långt håll. En del av dessa varianter var uppenbart provisoriska hopkok som hastades fram. Den andra kategorin bestod av tungt bepansrade vagnar som var mer effektiva i stridsvagnsstrid än fiendens stridsvagnar.
[redigera] Tyska varianter
De tyska pansarvärnskanonvagnarna (Panzerjäger) var under flera år provisoriska designer som skapades genom att man tog en befintlig pansarvärnskanon och svetsade fast den på ett befintligt chassi för att ge den rörlighet. Till exempel använde man Panzer I:s chassi för sin första pansarvärnskanonvagn Panzerjäger I, då Panzer I visat sig fullständigt värdelös under invasionen av Polen. 202 Panzer I utrustades med 47 mm pansarvärnskanoner. På samma sätt blev Panzer II-chassin använda under Operation Barbarossa; man använde erövrade Sovejtiska 76,2 mm pansarvärnskanoner som monterades på Panzer II:ans chassi som då fick benämningen Marder II. Den vanligaste tyska varianten i denna kategori blev Marder III där man använt Panzer 38(t)-chassin med en påmonterad 75 mm pansarvärnskanon. Under krigets gång kom från grunden designade pansarvärnskanonvagnar i tjänst, som till exempel Nashorn med en 88 mm kanon.
De hopplockade pansarvärnskanonvagnarna hade en stor svaghet och det var det dåliga skyddet för besättningen. De påbyggnader som gjordes för att husera kanonen bestod av tunt pansar och hade inget tak. Dedikerade pansarvärnskanonvagnar, Jagdpanzer, följde där man monterat kanonen i ändamålsenligt byggda chassin och man fick därmed bort denna svaghet, men gjorde samtidigt att kanonen fick sämre rörlighet till priset av betydligt bättre pansarskydd. Den bästa av alla pansarvärnskanonvagnar, Jagdpanther byggdes enligt denna princip, man tog chassit från Panthern och satte en 88 mm kanon i fronten och fick då en extremt potent pansarvärnskanonvagn med sluttande pansar, bra framkomlighet och fruktad kanon.
Tyskarnas stridsvagnsproduktion blev lite åsidosatt på grund av pansarvärnskanonvagnarnas lägre tillverkningskostnader.
Pansarvärnskanonvagnar var i allmänhet bättre lämpade för försvar än anfall då man inte kunde rikta kanonen speciellt mycket åt nåt annat håll än framåt. Det mest extrema exemplet på detta är Jagdtigern som byggdes i mindre än 50 exemplar, var mycket tung och därför hade låg manövrerbarhet, men samtidigt så gott pansarskydd att den var i princip osårbar framifrån.
Ironiskt nog var den absolut mest framgångsrika tyska pansarvärnskanonvagnen en vagn som från början var tänkt som infanterikanonvagn; StuG III.
[redigera] Sovjetiska varianter
Liksom tyskarna var de sovjetiska designerna till en början pansarvärnskanoner med begränsad rörlighet monterade på tornlösa chassin. Även Sovjet använde denna metod för att skapa rörliga pansarvärnskanoner till låg kostnad under den snabba upprustningen som skedde under kriget. Ryssarna byggde SU-85 med en 85 mm kanon och SU-100 med en 100 mm kanon på samma chassi som den mellantunga T-34-stridsvagnen, liksom ISU-122 med en 122 mm kanon och ISU-152 beväpnad med en 152 mm kanon delade konstruktion med den tunga stridsvagnen JS-2. ISU-vagnarna kallades för övrigt "Zveroboy" ("odjurs-dödare") då de kunde slå ut tyska den tyska Tiger, Panthern och Elephanten från alla vinklar.
Kanonerna på dessa var så kraftiga att de kunde slå av tornet av en stridsvagn vid träff från nära håll. Under 1943 bestämde ryssarna sig för att lägga ner produktionen av lätta stridsvagnar som T-70 och istället använda resurserna till pansarvärnskanonvagnar som till exempel SU-76 som kunde använda mycket av konstruktionen hos T-70.
[redigera] USA:s varianter
Amerikanska och påföljande brittiska tankar var väldigt annorlunda mot tyska och ryska. USA:s doktrin baserades på behovet att bekämpa den tyska blitzkrieg-taktiken. Amerikanska enheter förväntades bli anfallna av ett stort antal tyska stridsvagnar på smala fronter, något som sällan inträffade i verkligheten.
Den amerikanska pansarvärnskanonvagnen var tänkt att vara tungt beväpnad, med hög rörlighet. De flesta fick behålla tornet, men utan tak för att minska vikten och ge plats åt en större kanon. Den första användbara varianten var en M3 halvbandvagn med en 75 mm kanon modell M1897 i en montering med begränsad rörlighet. Större kanoner fick en motvikt i tornets bakdel vilket kan ses på till exempel M10 med 75 mm kanonen eller 90 mm kanonen på M36. En 76 mm kanon monterad på ett för ändamålet byggt chassi blev vagnen som kom närmast att uppfylla den amerikanska doktrinens önskelmål om pansarvärnskanonvagn, nämligen M18 Hellcat, det snabbaste bandfordonet som byggdes under andra världskriget, men som ändå kunde bära en lika kraftig kanon som M10.
De amerikanska pansarvärnskanonvagnarnas öppna torn gjorde dem väldigt sårbara för artillerield, prickskyttar, handgranater och till och med vädret som begränsade effektiviteten hos besättningen. För att komma tillrätta med åtminstone vädret försåg man tornen med hopfällbara tak. Pansarvärnskanonvagnarnas lätta bepansring gjorde dem mycket sårbara i konfrontationer med deras tilltänkta byte. 1943 drog man slutsatsen att idén om självständiga grupper av pansarvärnskanonvagnar inte fungerade och inga fler pansarvärnskanonvagnbataljoner sattes upp. Under resten av kriget fick existerande pansarvärnskanonvagngrupper hålla sig till att agera artilleri eller anfalla mjuka mål, med undantag för M36 som var den enda amerikanska pansarvärnskanonvagn som kunde slå ut tunga tyska stridsvagnar på håll.
[redigera] Storbritanniens varianter
På det stora hela så gav brittiska armén inte så mycket för konceptet pansarvärnskanonvagn, utan föredrog istället att bygga stridsvagnar med större kanoner. Fast den brittiska pansardoktrinen var mycket bristfällig ur andra aspekter hade man i alla fall dragit slutsatsen att det var ofrånkomligt att stridsvagnar skulle vara tvungna att möta andra stridsvagnar och armén strävade därför att beväpna sina vagnar med grövsta möjliga pansarvärnskanon.
De pansarvärnskanonvagnar som trots allt byggdes blev till för att man ville få ut den kraftiga 17-pundskanonen QF17 och man saknade ett chassi som kunde bära denna. Resultatet blev den Marder-liknande Archer. 17-pundaren användes även för att beväpna amerikansk-byggda M10 vilken fick namnet Achilles. Ett försök att skapa en dedikerad pansarvärnskanonvagn blev att hänga 17-pundaren på ett Cromwell-chassi blev Cruiser Mk VIII Challenger.
Det närmaste britterna kom att tillverka en pansarvärnskanonvagn liknande tyska Jagdpanthern eller sovjetiska ISU-vagnarna var Churchill-vagnen med 3-tumskanon. Ett chassi från en Churchill med en lådliknande överbyggnad istället för torn. Designen spolades till fördel för en Cromwell med 17-pundaren som slutligen ledde till Comet.
1944 började britterna konvertera ett antal vanliga M4 Sherman till Sherman Firefly genom att bygga om tornet för att få plats med 17-pundaren. Detta gav till slut britterna en vagn som åtminstone i eldkraft kunde matcha tyskarna, men det var ingen pansarvärnskanonvagn.
[redigera] Efterkrigstiden
Ställda inför Warszawapakten fick västmakterna bråttom att få fram extra eldkraft. På 50-talet tog britterna fram FV 4101 Charioteer för att öka eldkraften hos stridsvagnsregementena. Man monterade en 20-pundskanon i ett förstorat torn på en Cromwell-stridsvagn, som dock saknade Centurions mer välavrundade kapacitet. Charioteer följdes av Conqueror-vagnen som var beväpnad med en 120 mm kanon. Under sent 60-tal tog Tyskland fram Kanonenjagdpanzer, i princip en moderniserad Jagdpanzer från andra världskriget, med en 90 mm kanon. Då Sovjetiska vagnar på 70-talet blev allt tyngre bepansrade blev 90 mm kanonen omodern och Kanonenjagdpanzer byggdes om för annan anvädning eller skrotades.
När utvecklingen av lätta pansarvärnsrobotar kom igång på 60-talet så var det början till slutet för konceptet med pansarvärnskanonvagnar, då robotarna kunde monteras på i princip vilket fordon som helst. Försök gjordes att tillverka pansarvärnskanonvagnar för att användas av flygburna trupper, för att ge dessa ökad pansarvärnskapacitet. Bland dessa fordon kan nämnas ASU-85 med vanlig kanon, Ontos som var beväpnad med rekylfria gevär och de robotbeväpnade pansarbilen Hornet Malkara och lätta stridsvagnen Sheridan.
[redigera] Moderna varianter
Benämingen pansarvärnskanonvagn börjar bli omodern, då just kanon-delen till största delen har utgått och ersatts av pansarvärnsrobotar. Moderna stridsfordon som till exempel amerikanska M2 Bradley är beväpnade med pansarvärnsrobotar, men robotarna är så lätta att även infanteriet kan bära med sig dessa. Dedikerade fordon för bekämpning av pansar finns dock fortfarande i bruk och man har även beväpnade flygstridskrafterna med pansarvärnsrobotar.
Ett vanligt exempel är dock när man monterar robotlavetter på splitterskyddade bandvagnar som M113. Även pansarbilar som den ryska spaningsbilen BRDM har fått robotbeväpning och den tyska Raketenjagdpanzer-serien bygger på chassit från HS 30 och Marder IFV.
En amerikansk mekaniserad infanteribataljon har fyra infanterikompanier med TOW-beväpnade Bradley-vagnar och har därigenom rejält med effektivt och pricksäkert pansarvärn att ta till mot fientliga stridsvagnar och stridsfordon.
Sverige hade under en tid sin egen pansarvärnskanonvagn benämnd Stridsvagn 103. Kina har utvecklat pansarvärnskanonbilen PTL02 för att tjänstgöra i deras nya snabbinsatsstyrkor. Italien och Spanien använder den italienskbyggda Centauro, ett hjulgående fordon med 105 mm kanon. I USA funderar man på M1128 Mobile Gun System, en Stryker-variant med 105 mm kanon, fjärrstyrning och automatladdning.
