Paul Robeson
Wikipedia
Paul Robeson, född 9 april 1898 i i Princeton, New Jersey, död 23 januari 1976 i Harlem, New York, var en amerikansk aktivist, sångare och skådespelare.
Paul Robesons far var en före detta förrymd slav som sedan blev präst i presbyterianska kyrkan och hans mor lärarinna. Han vann ett stipendium till Rutgers (New Jerseys statsuniversitet) och tog examen med strålande betyg och var medlem i universitetets akademikersällskap. Han var dessutom mycket skicklig i såväl baseball som basket och amerikansk fotboll - han anses än idag som en av de duktigaste tacklarna någonsin i college-football.
Han spelade professionell football medan han sedan studerade vid Columbia University. Samtidigt började han spela amatörteater vid Harlems KFUM. Han fick så stor framgång att när han blev utexaminerad advokat valde han att istället ägna sig åt skådespelaryrket.
Författaren Eugene O'Neill bad honom personligen att medverka i sina bägge pjäser All God's Chillun Got Wings och The Emperor Jones. Kritikerna var entusiastiska och Robeson gjorde i samma veva filmdebut 1933 i filmversionen av The Emperor Jones. Robeson började också sjunga och han betraktades som en av sin tids mest framstående artister. Hans popularitet spred sig till Europa, där han gav bejublade konserter. Med sin djupa basbaryton förknippas Robeson för evigt med sången Ol' Man River.
1934 gjorde han den första av många resor till Sovjetunionen, där han fascinerades av den kommunistiska ideologin som ett svar på rasdiskrimineringen i USA.
I början på 1940-talet hade Robeson stor framgång på Broadway i Othello. Paul Robeson medverkade även i ett flertal filmer under sin karriär, vilket var ovanligt i ett Hollywood där vita ofta dominerade på filmduken, Några exempel på filmer han medverkade i är The Emperor Jones (1933; i rollen som Brutus), Teaterbåten (1936), Ökenskattens hemlighet (1937) och Manhattan (1942).
Att hans far tidigare varit slav gav upphov till hans hängivenhet när det kom till mänskliga rättigheter, vilket ofta reflekterades i hans val av sånger och alla olika tal han höll. När det så kallade Kalla kriget intensifierades blev han en suspekt figur. 1946 svor han under ed att han aldrig varit medlem av kommunistpartiet - likväl konfiskerades hans pass (se McCarthyism). Inte förrän 1958 fick han lov att lämna USA och då för att mottaga Lenins fredspris, som han han tilldelats redan 1952.
För många svarta symboliserade han svart medvetenhet och stolthet. Han fortsatte att turnera runt i Europa men insjuknade och tvangs återvända till hemlandet.
När han avled, 77 år gammal, levde han sedan länge ett tillbakadraget liv i Harlem i New York.
