Pavlovs hundar
Wikipedia
Pavlovs hundar ett begrepp som uppkommit av de psykologiska experiment vetenskapsmannen Ivan Pavlov (1849 - 1936) utförde på sina hundar. Tack vare dessa försök kom han fram till banbrytande forskningsresultat som kom att ha stor inverkan på psykologin och framförallt hur vi ser på samhället.
Pavlov var en pionjär inom psykologin, kanske främst för den tidiga behaviorismen. Han gjorde experiment med hundar, som främst rörde salivbildningen i deras munnar när de serverades mat (han tilldelades senare nobelpris för dessa experiment; mer längst ned). Av en händelse upptäckte han att om han ringde en klocka innan de fick mat, så kom hundarna så småningom att börja utlösa saliv vid ljudet av klockan oavsett om de fick mat eller ej.
Istället för att bortse från denna oförutsedda händelse tog Pavlov till vara på det och lade om sina experiment i den riktningen. Han definierade genom dessa experiment ett begrepp som kallas Pavloviansk inlärning (eller, vilket är en vanligare benämning, klassisk betingning) där organismen lär sig vilka stimuli som föregår viktiga händelser, oavsett om dessa stimuli är naturligt kopplade till händelsen eller ej.
Vad som hände i experimentet, och som också utgör grunderna för klassisk betingning, är att en naturligt betingad stimulus (maten) ger upphov till en obetingad respons (saliv i hundarnas mun). Klockan som ringer strax innan maten utgör en betingad stimulus och följs i början alltid av mat. När detta skett några gånger lär sig organismen (hunden) att den betingade stimulusen alltid följs av maten och således på ett pålitligt sätt förutsäger händelsen. Responsen blir att hunden börjar producera saliv redan vid ljudet av klockan, och en betingad respons har uppstått.
Pavlov belönades med nobelpriset i medicin år 1904 för sin förklaring av hur nerverna styr bukspottkörteln, vilket var vad han ursprungligen forskade om när han upptäckte och fastställde den klassiska betingningen.
[redigera] Se även
- Klassisk betingning eller klassisk inlärning
