Plagal kadens
Wikipedia
Plagal kadens är inom musikteori den sekvens av ackord (ackordsanalys) som leder från subdominanten (SD) till tonika (T).
En plagal kadens betraktas musikteoretiskt som svagare eller mildare än helkadensen. Detta beror på subdominantens underordnade spänningsförhållande relativt tonikan. Detta hänger vidare ihop med att subdominanten är en kvint under tonikan, (därav epitetet sub ) jämfört med dominanten som är en kvint över tonikan. Den rörelse som sker i helkadensen med växlingen från dominanten till tonikan uppfattas tydligare och "starkare" av alla som hör ett musikstycke och sägs därför ha en "starkare" funktion än den plagala kadensen.
ex
- C-dur: Fmaj7 - C(maj7)
________(SD)____(T)
- Db-dur Gbmaj7 - Db(maj7)
_________(SD)____(T)
- ...osv
Kadens - (uttalat kade'ns /även; kada'ngs) kommer ur det latinska ordet cadere, falla.
En kadens är den karaktäristiska känslan av vila eller slutlig upplösning i ett musikaliskt verk. Kadensen går från ett ackord med inbyggd spänning (i detta fall subdominante/SD) till grundackordet i tonarten (Tonikan/T). Tonikan har den reella funktionen av att identifiera vilken tonart som musiken hör hemma i och kommer automatikskt att uppfattas inom "västerländsk" konst- och populärmusik som "vilande".
Ur en mer musikteoretisk synvinkel är "vilande" toner och ackordsfunktioner konsonanta, vilket menas relativt "spänningsfria". Tonikan/tonikor kommer därför att utgöra perfekta vilpunkter i en musikalisk fras och kommer slutligen infinna sig som den förväntade slutpunkten för ett stycke.
Som kontrast till de "vilande" (konsonata) partierna behövs en motpol av mer "dramatik" i det musikaliska verket och därför växlar melodi och ackordföljd mellan "vilande" toner/ackord (den primära tonikan och dess sekundära varianter) och "spänningsfyllda" toner/ackord (den primära subdominanten och dess sekundära variant samt den primära dominanten)
Den mesta musiken följer oftast en dynamik (växling) mellan vila och spänning. En typisk fras byggs ofta upp från en inledning (ofta "vilande" i tonartens grund, dvs Tonikan (T)) via växlingar mellan dominanta ackord (DS/D) och tonikor (T) (musikaliska fraser) för att sedan avslutas med den slutliga kadensen (kadens – ”falla”) som ”faller” på plats.
Ett verk som prövar att sluta utan en kadens kommer ”hänga i luften”, dvs alla kommer förväntar sig ett avslut – som de spontant känner saknas och – som fortsätter mot en naturlig vilpunkt (och således faller – ’caderar’ – på plats)
Jämför även helkadens (D – T) och fullständig helkadens (SD – D – T)
