Resa i Arkadien

Wikipedia

Artikeln anses behöva kvalitetskontrolleras, eftersom den kan innehålla felaktigheter. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln.

Resa i Arkadien Skrevs under Margit Geijers äktenskap med Folke Råberg. Han var jurist men hade även en fil. mag i språk. Han hjälpte henne med redigeringen Hennes djur och naturengagenmang hade inspirerats av adoptivpappa Frans Göthlin. Med tiden fick hon reda på att hennes biologiska pappa Gösta Geijer också varit en "skogsvandrare" som älskade ensamheten omgiven av träd och buskar.

[redigera] Utdrag ur kapitlet om Gammelstina:

Och allteftersom tiden runnit undan har det utvecklats ett sjätte sinne hos Kristina, när det gäller sådant som växer och har rötter i naturen. Jag minns att Kvastlisa, den gången hon berättade allt detta, vände på porträttet som om hon varit rädd för de grå ögonen och sänkte rösten. Jo, folk säjer nog att Gammelstina är skogsråa själv, sa hon och fnissade, fast inte trodde ju hon, Kvastlisa på sånt skrömt, inte, men… Jo, de säjer att hon kan stilla blod, att hon kan få en ko att stå sint, förmå växter som är nästan döda att slå rot och blomma och gårdens
smådjur att bli friska bara hon tar i dem. Jo jo, hon kan nog göra under, den Kristina. Folk var rädda för henne ett tag, menade Kvastlisa, de gick helst ur vägen för henne, men sen har de väl sett att barn och allt som är svagt tyr sig till henne…

Ja, sådan var hon, när vi lärde känna henne. Vänliga människor har skänkt henne den lilla stugan ute på fältet. Vi möter henne ofta på skogsstigarna. Hucklet kastar skugga över de skiftande ögonen, gröna som skogsråas... Hon kommer tyst och stilla ut ur granslyngena som om hon lösgjorde sig ur deras hartsdoftande gömmen - en enhet, en organisk del i skyar, luft, fåglaspel och famnande skog. Det är därför hon inte delar in tiden som vi andra i månader och veckodagar. Hon säjer inte. »Kom och hälsa på mig någon gång i juni!» – Nej, för henne heter det istället: »Jag vänter dej i prästkragarnas tid» och längre fram på sommaren och hösten: »... då trollsländorna håller bröllop å ekorrarna drar te skogs.» Och henne kallar folk för Tokstina - hon som kanske är närmare livets källa än vi andra!

Jag har knappt märkt att vi kommit upp på stigen som leder till Trollkärn, så har jag gått här och funderat över Gammelstina. Kerstin, som visst inte heller kan låta bli att tänka på den gamla, rusar mot mig: - Tror du vi möter 'na? Och vi går en stund hand i hand och talar om allt vad Gammelstina brukar förtälja.

– Hon säjer att träd å blommor har en själ. Va ä en själ? frågar Kerstin.

– Mor, kommer det strax därefter, hon har berättat att blommorna gråter, när dom vissnar. Gör dom de?

Så tar hon ett skutt och springer före. Hennes ljusa röst sjunker undan bakom vägkröken och blir borta. Jag kommer långsamt efter fram till Trollkärn. Där står hon, den filuren!! Jag tänker just ropa, men hejdar mig. Vad hon ser besynnerlig ut! Hon stirrar på någonting... hon hör mig komma... I en kvävd viskning stöter hon fram?

- Varför gör hon så? Va vill hon? Va ä dä, mor? Rösten bryts i ett litet ynkligt skrik.

Vad? Vem? Vilken?

Då ser jag plötsligt. Store Gud...

Aldrig ska jag glömma den stunden. I mosskanten invid Trollkärns bruna vatten ligger Gammelstina framstupa död med armarna och händerna krampaktigt famnande jorden. Schaletten har glidit åt sidan, solljuset brutit igenom molnsäckarna sugs upp av hennes tunna, grå hårtestar. I ena handen håller hon ett fång ormbunksblad som en flammande, röd fackla. Och över henne, över vattnet och stigen, sprakar sländor i en glittrande, blänkande bröllopsdans. Luftiga insektskroppar smyckar den gamla - på hennes hår, hennes armar, hennes jordgrå klänning fäster de sig för att hålla sin korta kärleksfest - en livets hyllning, en skogens mässa åt en av dess egna.

Hur jag sen kommer ner till skogsbrynet för att hämta hjälp vet jag knappast. Men jag springer... Springer så fort jag orkar med Kerstin i bärstolen på min rygg. Grenar slår mig i ansiktet, fötterna snärjer sig i ris, i en grenklyka tappar jag baskern... Fort, fort!

Vid potatisåkern står några stadiga bondmoror och vänder sina trinda, breda rumpor i vädret, medan de tar upp jordpäron.

- Hallå! Gammelstina ligger oppe vid Trollkärn, skriker jag, ni måste få tag på några karlar som kan bära hem henne.

Sävligt vänder de sig om och stirrar ett ögonblick förvirrade på varandra. Så torkar en gumma resolut händerna på förklädet och skumpar bort mot sin stuga. Kerstin börjar gråta - en klagande, skärande gråt. Som en liten övergiven rådjurskalv. Kvinnorna samlas i en huttrande, frysande skara på åkern. Deras röster blir dämpade, de kastar skygga blickar upp mot skogen, besynnerligt askgrå i ansiktet inför talet om döden... detta som angår alla.

Men ur mumlet som stiger och faller i höstvinden, stannar envist några ord, som inte låter tysta sig. - Skogen har tagit henne. Ho kom dit, där ho hörde hemma. Skogen... skogen...

De står med händerna på magen och ryser till, då vinden flaxar i kjolar och huvudklutar. Den urgamla fruktan för skogen och för dem, som i forna tider troddes stå i förbund med dess mörka, hemlighetsfulla makter, väller för en kort stund upp inom dem.

Så kommer två karlar. De har i en hast gjort en bår av en filt och några avbrutna hässjestänger.

– Var ligger ho nånstans? - I den ene karlens ögon ligger skräcken för döden på lur, men samtidigt är de blanka av sensationshunger - dagarna kan bli enformiga här i gårdarna.

Kerstin gråter sakta, då vi går hemåt. Vid vägkröken vänder jag mig om. Karlarna har försvunnit bakom den gröna skogsmuren. Kvinnorna står kvar på åkern och pratar upprörda med varandra. Skogen har tagit henne. Skogen... skogen... skogsråa!... Ingen säjer det ordet, ingen tror väl på skrömt... Nej, sådant var länge, länge sen. Man lyssnar bara till suset därbortifrån, plirar mot de tunga, mumlande grangrenarna… som om man väntade att hon skulle komma ut därifrån.

Jag tror inte heller att hon är död. Jag tror hon lever i den knotiga kastanjen, vars blad just nu bäddar sin höstligt prunkande matta, i det sträva, vissnande gräset, som nästa vår står upp på nytt...

Jag tror hon blivit det hon önskade: Ett träd, en farande vind, en fågel i skogen...