Schellack

Wikipedia

Schellack (även stavat shellack) är ett harts, i vilket det hartsbildande ämnet, till skillnad från hos andra hartser, inte är en aromatisk syra utan en fettsyra (aleuritinsyra). Schellack kallas ibland felaktigt för gummilacka, som i själva verket används då man tillverkar schellack.

Denna form av harts bildas då saften från vissa sorters asiatiska träd (bland annat flera sorters fikusar) flyter ut på trädens grenar på grund av styng av en lus, den indiska lacksköldlusen (Coccus lacca, Carteria lacca eller Laccifer lacca). Den utflytande saften blandas med ett från lusen avsöndrat rött färgämne, kallat gummilacka, som omhöljer insekten och dess ägg samt hårdnar till en röd skorpa, som ofta täcker hela grenarna.

Ur denna beläggning framställs schellack genom att det från färgämnet nästan alldeles befriade hartset smälts och gjuts i tunna blad eller skivor, som är gula eller bruna, glänsande och genomskinliga. Genom blekning med klor kan hartset göras vitt.

Schellack var under 1900-talets första hälft en av de viktigaste ingredienserna i grammofonskivor (så kallade 78-varvare) men har även använts vid beredning av fernissor (i synnerhet polityr), kitt, sigillack med mera. Som ytbehandlingsmedel för livsmedel har schellack E-nummer E 904.

Ordet schellack kommer från holländskans ord för "skal" (schel) respektive "lack" (lak) och är känt i svenskan sedan 1793.