Slaget vid Kadesh
Wikipedia
| Slaget vid Kadesh | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
Ramses II:s och Muwatalli II:s riken |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Egypten | Hettiterriket | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| Ramses II | Muwatalli II | ||||||
| Styrka | |||||||
| Ung. 16 000 soldater uppdelade på fem kolonner, ca. 2000 stridsvagnar | 3 000 tunga stridsvagnar med besättning på ca. 9 000 man, 20 000 fotsoldater | ||||||
| Förluster | |||||||
| 4 000-10 000 döda | 1 000-2 000 döda | ||||||
Slaget vid Kadesh var ett fältslag som utkämpades omkring 1299 eller 1285 f.Kr. vid Orontesfloden mellan de egyptiska trupperna ledda av farao Ramses II och de hettistiska under kung Muwatalli II.
Det var Ramses femte år på tronen och han hade förberett krig mot hettiterriket. Med fyra kolonner om vardera 2 000-4 000 man trängde han upp längs den östra sidan om Orontes medan en kolonn skeppades över sjövägen i väst. Planen var att med en kniptångsmanöver inta fästningen Kadesh. Ramses var ung och oerfaren, rädd för strid var han inte. Tvärtom, anledningen till att inta just Kadesh var - förutom att det var en gränsbefästning mellan de två antagonisterna - platsen där den hettitiska armén förmodades befinna sig. Marschen gick långsamt, två av de fyra kolonnerna kom efter de två andra, ett klassiskt militärt misstag. Avståndet mellan dem var runt en mil, nästan en dagsmarsch i den ökenlika terrängen.
När Ramses beredde sig på att gå över Orontes var det klarställt att hela den egyptiska hären aldrig skulle kunna gå över, de måste isåfall vänta minst en dag. Emellertid så hade egypterna tagit två hettitiska fångar som påstod att deras armé flytt under uppmarschen, och Ramses - alltför ung och godtrogen - trodde på dem och förmodade att Kadesh skulle vara ett lätt mål. Samma dag gick två kolonner över den på kartan lodräta floden, men den södra av dem anfölls plötsligt av 1 000 hettitiska stridsvagnar under Muwatalli själv. Till skillnad från de egyptiska lätta stridsvagnarna med 2 man (en körsven och en skytte) så innehöll de hettitiska tunga förutom körsvennen 2-3 krigare, och en av de två egyptiska kolonner som gått över Orontes utplånades nästan omedelbart. De två bakre låg på efterkälken och kunde inte ge något stöd, Ramses själv flydde upp till en höjd med den andra av kolonnerna, som nu befann sig i livsfara, och beordrade de två som låg kvar på den andra sidan om floden att stanna kvar där för att ta emot det fåtal som lyckats fly från massakern.
Följande dag anfölls lägret av hettiterna, Ramses' andra kolonn annihilerades bit för bit och faraon fick själv slåss sida vid sida med sitt livgarde. Det såg ut som om de skulle lida ett katastrofalt nederlag och den unge Ramses själv skulle stupa, då undret skedde. Västerifrån kom plötsligt den sedan länge glömda flottstyrkan, en kolonn och angrep hettiterna i ryggen. De flydde snart mot Kadesh, men Ramses ansåg sig för sargad (40-50% av den egyptiska hären hade gått förlorad) och retirerade till egypten istället. Hemma så firades Kadesh som en lysande seger.
Det är svårt att avgöra vem som vann slaget, rent teoretiskt så stod egypterna längst på fältet medan hettiterna flydde, dock så hade egypterna lidit katastrofala förluster och kunde inte utnyttja "segern" som dock i propagandan hemma i Egypten, i fresker visas det hur de modiga och välorganiserade egypterna driver de förskräckta och dåligt disciplinerade hettiterna på flykten. Riktigt så gick det inte till, och Ramses fick ge upp kriget efter sin pyrrhusseger. Först 1283 f.Kr. som Ramses kunde skriva under ett fredsavtal med den nye hettitiske kungen Hattusili III.
Historiker idag anser de hettitiska angivelserna som mer tillförlitliga, då de förvisso glänser över alla döda egyptier och även påstår att de vann slaget, men de erkänner att de retirerade och uppgifterna nedvärderar inte Ramses på samma sätt.
En kopia av fredsfördraget, ett av de första internationella fredsavtalen, hänger i förstorad version på FN:s högkvarter.
Ramses lät utföra stora fresker i hemlandet där han framställde slaget som en stor seger för hans del. Han kallar konsekvent den hettitiske kungen för "den besegrade" när han nämns i texten. Detta räknas som ett tidigt exempel på propaganda.
