Snabbläsning
Wikipedia
Snabbläsning är ett samlingsnamn för tekniker som syftar till att läsa effektivare och därmed snabbare. Kommersiell kursverksamhet i snabbläsning är vanlig, men teknikernas förankring i forskningen är svag. De flesta tekniker bortser från det faktum att bara ett litet avgränsat område av ögats näthinna, gula fläcken, förmår uttyda skarpa bokstäver. En vanlig missuppfattning består också i att det skulle vara den hastighet som ögat rör sig som begränsar läshastigheten, när forskningen i själva verket påvisar att det snarare är hjärnan som kräver tid för att behandla synintrycken och därmed utveckla en förståelse för textens innehåll. [1]
[redigera] Tekniker med stöd i oberoende forskning
En form av snabbläsning som den vanlige läsaren utnyttjar är att skanna en text som man redan känner till. Ifall en student läser sin kursbok för fjärde gången på en vecka går det betydligt fortare, eftersom hjärnan redan är beredd på innehållet.[1]
[redigera] Tekniker utan stöd i forskningen
En vanlig snabbläsningsteknik är att sträva efter att fokusera blicken på endast två till tre ställen per rad. Tanken är att fler ord ska upptas åt gången, vilket försvåras av att den gula fläcken bara tar emot ljus från 1,5 grader av synfältet.[1]
En annan teknik går ut på att vänja sig av med att ljuda ord tyst för sig själv samtidigt som man läser dem. Detta har tolkats som en sammanblandning mellan subvokalisering, att läpparna verkligen rör sig och utläser ord vi läser tyst, och fonologisk aktivering, som är den röst vi kan höra helt och hållet inom oss då vi läser, som vissa förskare menar är något absolut nödvändigt för läsförståelsen.
