Svenska brigaden

Wikipedia

Svenska brigaden, frivilliga från Sverige under finska inbördeskriget.

Initiativet till en självständig svensk frikårs uppsättande togs av den i januari 1918 i Stockholm bildade föreningen Finlands vänner. I överensstämmelse med det tänkta målet: uppsättande av "en brigad om 3 bataljoner militäriskt utbildade svenska frivilliga" kallades truppen redan från början "Svenska brigaden". Närmast på grund av den socialdemokratiska och kommunistiska pressens agitation mot föreningens verksamhet, men även till följd av regeringens tydligt visade motvilja mot rörelsen kom dock "brigaden" att bestå av endast en svag bataljon. Dess organisatör (och förste chef) blev kaptenen i Upplands artilleriregementes reserv Hjalmar Frisell, nitiskt biträdd av fil.lic. Olof Palme.

Organisationsarbetet överflyttades i början av mars till Finland (Torneå, sedan Uleåborg). Brigadens numerär var i slutet av mars, då den insattes vid fronten, omkring 360 man, i en ålder mellan 15 och 60 år. Även beträffande utbildning och utrustning var truppen mycket heterogent sammansatt. Gevären var nästan uteslutande ryska, med dåliga skjutegenskaper. Vid sistnämnda tidpunkt var brigaden formerad på 2 infanteri- och l kombinerat kompani. I det senare ingick 1 kulsprutetropp mm. Brigaden deltog med stor utmärkelse i slaget vid Tammerfors och stadens intagande 28 mars och 3-6 april, varvid den led betydande förluster (34 döda och 50 sårade). Följande tiden användes brigaden, som 9 april ställdes under (finländske) översten Hjalmarsons befäl, dels defensivt söder om Tammerfors (vid Lembois, på finska Lempäälä), dels offensivt norr och nordöst om Tavastehus.

Brigaden, vars styrka efter hand ökats till 560 man, intågade 16 maj i Helsingfors, avtackades av general Mannerheim den 27 maj och blev i Stockholm föremål för storartad hyllning på Stadion den 30 maj. Följande dag upplöstes brigaden av överste Hjalmarson. Dess förluster i döda och sårade hade uppgått till nära hälften av den ursprungliga styrkan.