Symposion (Platon)

Wikipedia

Symposion (omnämns ofta som Gästabudet) är en av Platons mest kända verk och skrevs omkring 385 f.Kr. Symposion är framställd i dialogform som enligt Platon bar den rätta vägen till kunskap. Sann kunskap skulle enligt Platon endast uppnås genom samtal.

Dialogen behandlar kärleken och går ut på att finna kärlekens rätta väsen. I inledningen av Symposion talar en samling högt uppstående män, som handlingen kretsar kring, om Eros och kärleken som en känsla i form av rena hyllningar. Detta utvecklas för varje talare mot att ta karaktären av rest resonerande fram tills dess Sokrates presenterar den sanna kunskapen och kärlekens rätta väsen. Hur kärleken till det sköna kan fungera som en väg till sanningen.

Sann kärlek för Platon är den själsliga kärleken som även kommit att kallas platonsk kärlek. Fulländad kärlek skulle från att vara kärlek till en individ att utvecklas till att bli insikt eller kunskap. Kärleken var för Platon lika med själens längtan efter idévärlden, denna längtan existerar i och med att själen är fången i den materiella kroppen som är en del av fenomenvärlden. Pausanias talar om att det finns två Eros, den himmelska och den allmänna. Det är den himmelska som är den goda kärleken, den själsliga, medan den allmänna är den kroppliga som i sin rena form är av ondo. Denna själsliga kärlek skulle vara vad som låg till grund för den så kallade gossekärleken. Denna kärlek ansågs vara vida överlägsen kärleken mellan man och kvinna. Även kärlek mellan två vuxna män tycks i Symposion vara överlägset den heterosexuella kärleken.

[redigera] Handling

Dialogen utgår från ett gästabud som hålls till dramatikern Agatons ära, han har just vunnit pris för sin första tragedi. Män ur den atenska eliten är närvarande och bland dessa finns Platons främsta influens Sokrates. Dessa män bestämmer sig för att var och en hålla ett lovtal till Eros, kärlekens gud. Därefter följer sex talare som alla försöker reda ut kärlekens sanna väsen.

Faidros är den inledande talaren. Han talar om Eros som den äldste av gudarna och att han står för allt som är gott. För Faidros är den största lyckan för en man att ha en god älskare och att kärleken får de älskande att vilja dö för varandra. Han menar även att Eros trots sin storhet blivit försummats av människorna.

Näste talare är Pausanias som talar om de två Eros. Den himmelska och den allmänna, varav den förre står för den goda kärleken och den senare för den förkastliga kärleken. Han påvisar det viktiga i att en man inte ska älska en pojke på grund av dennes kropp utan att den ädla kärleken skall vara själslig. Att älska kroppen mer än själen är vulgärt, kroppen är endast något obeständigt.

Eryximakos som tar vid därefter håller med Pausanias om att det finns två Eros, han framhåller läkarvetenskapen givit honom insikt om att kärleken till det sköna finns överallt i naturen. Han talar om vikten av harmoni.

Aristofanes tal handlar om driften mellan människorna och hur denna uppstått. Att människorna från början var av tre kön men att gudarna straffade dem på grund av deras högmod och klöv dem itu. Därav söker människorna ständigt efter sin andra hälft för att uppnå helhet.

Agaton som är den yngste av talarna påpekar att de tidigare talen endast handlat om människan och inte om Eros själv. Han menar att Eros är det skönaste och störste av alla gudar, samtidigt är han yngst av gudarna då ålderdom inte biter på honom.

Sokrates återger ett tal av Diotima, en kvinnlig filosof som Sokrates träffat i sin ungdom som lärt honom om Eros sanna väsen. Hon menar att Eros i själva verket inte är en gud utan snarare är en demon. I Sokrates lovtal framgår att den som uppnått sanningen och är förmögen att skåda det sköna i sig själv kan bli odödlig. Härefter förklaras mannens dragning och kärlek till kvinnan som en längtan efter odödlighet. Kärleken mellan kvinna och man kan resultera i födelse av avkomma och därmed säkras den egna odödligheten eftersom det egna namnet lever vidare. Detta, menar Sokrates och Diotima, är anledningen till mannen älskar kvinnan och hyser begär efter henne.

Avslutningsvis dyker en kraftigt berusad man vid namn Alkibiades upp. Han bjuds in och slår sig ned mitt emellan Agaton och Sokrates och ombeds även han att hålla ett lovtal till Eros, något han vägrar. Istället väljer han att hålla sitt lovtal till Sokrates.