Synkrotronstrålning

Wikipedia

Synkrotronstrålning är strålning som produceras av elektroner som accelererats i magnetfält då dessas bana böjs. Strålningen som produceras har stor variation i våglängd och är mycket starkt. Genom olika instrument kan man skilja ut exakt de våglängder man önskar, och på det sättet få tillgång till mycket effektiv röntgenstrålning för studium av ämnens och företeelsers strukturella egenskaper.

När laddade partiklar accelereras utsänder de elektromagnetisk strålning (s.k. bromsstrålning el. ty: Bremsstrahlung). Detta utnyttjas i en synkrotron, vilket är en cirkulär partikelaccelerator där man accelererar en liten grupp elektroner (eller andra laddade partiklar) till nära ljusets hastighet med hjälp av precist varierade elektriska och magnetiska fält på ett sådant sätt att hela gruppen av partiklar rör sig "i takt" och vid varje tidpunkt är relativt samlad till ett litet område i acceleratorn. Eftersom en cirkulär bana innebär ständig acceleration mot centrum så befinner sig partiklarna i ständig acceleration och utsänder därför kontinuerligt strålning.

I praktiken är det lättare att istället för en cirkulär accelerator, använda en som ser ut som en "avrundad polygon", det vill säga en som består av ett antal raka rör där partiklarna accelereras upp till rätt fart, och ett antal böjar där både partiklarna styrs, och den strålning som avges kan "tappas av". Eftersom partiklarna böjs av samtidigt, så kommer den emitterade strålningen vara polariserad; den utsänds i en mycket koncentrerad stråle med liten spridning i sidled och den är dessutom mycket intensiv.

Beroende på synkrotronens konstruktion kommer strålningen ligga någonstans mellan infrarött och röntgen, med röntgensynkrotroner som den vanligaste typen.

[redigera] Användningar

kristallografi
- biologi: bilder av celler då de utsätts för olika ämnen
- farmakologi: läkemedelsstrukturer...
- materialteknik: hållfasthetsundersökningar och dylikt
Studera halvledare