Syntetiska språk
Wikipedia
Syntetiska språk är inom den morfologiska underdisciplinen av språktypologi en term som används för att beskriva språk där enskilda ord ändrar form (böjs) beroende på grammatisk funktion. I dessa språk är har alltså inte alla ord alltid samma oföränderliga form, som i de analytiska språken (även kallade isolerande språk), där motsvarande grammatiska funktioner i stället uttrycks med separata ord eller med ordföljd. De syntetiska språken kan delas in i tre undergrupper; flekterande språk, agglutinerande språk och polysyntetiska språk.
I de agglutinerande språken knyts en rad av affix till en ordrot, och varje enskilt affix representerar en given grammatisk funktion. I de relativt ovanliga polysyntetiska språken kan flera ordrötter och affix fogas samman. I flekterande språk är en grupp av ordformer - ett paradigm knutna till varandra mer eller mindre regelbundet med varje böjningsform representerande ett komplex av grammatiska särdrag.
Många språk har både syntetiska och analytiska drag och språk kan sålunda vara syntetiska eller analytiska i olika grad. Exempelvis är svenska språket till stor del analytiskt, men inte alls i samma grad som kinesiskan. I finskan, som är ett i hög grad syntetiskt språk, säger man talossa (inne i huset), talosta (ut ur huset), taloon (in i huset), medan man i svenskan använder prepositioner.
Andra språk som kan beskrivas som relativt höggradigt syntetiska är turkiska och polska.
