Syntmusik

Wikipedia

Syntmusik, synt, synth, är en omstridd beteckning på viss elektronisk musik. Till skillnad från elektroakustisk musik avser begreppet synt musik producerad med hjälp av synthesizers och/eller datorer, som riktar sig till en "bred" publik - syntmusik är sålunda en populärmusikalisk inriktning av elektronisk musik. Skillnaden mellan elektroakustisk musik och syntmusik kan beskrivas som socialt och receptionsmässigt konstruerad, snarare än som en principiell skillnad i det klingande materialet (syntmusik brukar dock ha en mer markerad puls, vilket gör den dansvänlig, till skillnad från elektroakustisk musik).

Syntmusikens rötter finns framför allt i 1960-talets experimentella tendenser inom populärmusiken, experiment som inte sällan var direkt inspirerade av den avantgardistiska elektronmusiken (Karlheinz Stockhausen var en viktig inspirationskälla för många popgrupper och finns till exempel avbildad på omslaget till Beatles LP Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band). Pink Floyds utveckling under åren 1968 - 1969 (A Saucerful of secrets och Ummagumma) med sina långa, meditativa klangmattor, utgjorde en stark impuls för tyska grupper som bildades vid denna tid, till exempel Tangerine Dream och Kraftwerk. Båda dessa grupper var dessutom inspirerade av den tyska avantgardistiska elektronmusiken och även, som i Kraftwerks fall, av äldre modernistiska strömningar som futurism och Bauhaus-estetik, impulser som de omsatte i en populärmusikalisk kontext. Verk som Autobahn och Trans-Europa Express kan uppfattas som futurism i en ny, dansvänlig form. Denna specifika tyska stil (Tangerine Dream, Kraftwerk, Can, Faust m.fl.) kallas vanligen Krautrock, men kan också uppfattas som en del i det större fältet syntmusik. Under sjuttiotalet uppstod också samtidigt en meditativ och lätttillgänglig form av syntmusik som ibland kallas new age music, till exempel Jean Michel Jarre, Vangelis, Gandalf, Ralph Lundsten, Kitaro, m.fl.).

Ur detta inte helt enhetliga fält av populär elektronisk musik i slutet på 1970-talet delades syntmusiken snart upp i flera grenar; synthpop med grupper som Alphaville och Depeche Mode eller svenska Page, "råsynt" eller EBM (Electronic Body Music) och Industri med grupper som Front 242, Front Line Assembly eller Skinny Puppy. Begreppet syntmusik har sannolikt använts mest under 1980-talet om den tidens elektroniskt baserade popmusik som Depeche Mode m.fl. Andra exempel på "syntband" är engelska The Human League och svenska Covenant.

Idag produceras den mesta popmusiken med hjälp av synthesizers och datorer, och vad som är synt och vad som inte är synt blir betydligt svårare att definiera. Kylie Minogue, Madonna och Gwen Stefani är exempel på popartister som anammat en "syntig" ljudbild men som knappast kan räknas som syntmusik per se.

Synthmusiken är grunden i synth-subkulturen. Anhängarna kallas "syntare"/"synthare". I början av 1980-talet uppstod motsättningar mellan "hårdrockare" och "synthare".