Textur (vägar)
Wikipedia
Textur, ytskrovlighet hos vägbanor. Texturen har stor betydelse för trafikbuller, väggrepp och väghållbarhet. Denna vägegenskap indelas i mikrotextur, makrotextur och megatextur. Mikrotextur avser ytan hos vägmaterialets beståndsdelar; ballastkorn respektive bindemedlet. Mikrotexturen har våglängder under 0,5 mm. Makrotextur avser form och storlek hos ballastkornen, 0,5 - 50 mm. Megatextur (50 - 500 mm) är en övergångsform mot ojämnheter, vilka i sin tur inte är en egenskap utan en skada. Mätvärden för mikro- och makrotextur påverkas av föroreningar, t.ex gummirester från bromsande hjul, samt av snö, is och slask. Texturen förändras också i takt med vägbanans slitage. Megatextur kan uppstå redan vid beläggningsarbete, orsakad av felande vägmaskiner eller inhomogen massa. Den medför skakningar i ofjädrade delar av vägfordon och känns i många fordon tydligt i ratten. En stor del av vägtrafikbullret orsakas av Megatextur. Beläggningar av gatsten har ofta extremt mycket Megatextur, och bör därför undvikas på ytor som ofta trafikeras av motorfordon med fart över parkeringshastighet. Texturens betydelse för väggreppet och därmed säkerheten är mycket stor. Särskilt hög risk uppstår när texturen varierar mellan höger och vänster hjulspår, så som kan bli fallet vid olämpligt utförd fläckvis lappning av vägen. Detta kan medföra så kallad split-friction (my-split), med mycket stor påverkan på kursstabiliteten vid hård (nöd-)bromsning. Bilindustriernas forskning om hantering av split-friction problem omsätter årligen hundratals miljoner kronor vid provverksamheten i norra Sverige.
