Tumörmarkör
Wikipedia
Turmörmarkörer är ämnen som överproduceras vid cancer, antingen i all cancer eller - vanligare - vid vissa typer av cancer. Man har försökt använda desa för att diagnostisera sjukdomen, men tyvärr är sambandet mellan markörerna och förekomsten av sjukdom inte så bra. Det finns två viktigt faktorer hos en tumörmarkör: specificitet och sensivitet. Om en cancermarkör är 100% sensitiv så innebär det att den kan detektera alla patienter med en viss sort. Om markören är 100% specifik, så detekterar den bara maligna tumörer - cancersvulster - och inte godartade. Någon sådan tumörmarkör finns inte, och därför används inte tumörmarkör primärt för att diagnosticera cancer. Däremot används de ibland för att välja behandling, då de kan ge en fingervisning om huruvida en viss behandlingen är effektiv mot en viss patients cancer eller inte.
[redigera] Olika tumörmarkörer
- Alfafetoprotein (AFP) används för att screena efter levercancer (hepatocellulär cancer).
- Beta-2-mikroglobulin (B2M är en ickespecifik markör som uttrycks vid tjocktarmscancer (coloncancer). Höga halter av B2M har man även vid lymfatiska sjukdomar så som reumatoid artrit, Sjögrens syndrom, SLE och Crohns sjukdom.
- Cancerantigen 15-3 (CA15-3) Förhöjda halter av detta ses hos en majoritet av patienter med metastaserad bröstcancer.
- Cancerantigen 125 (CA125 används för att detektera äggstockscancer.
- Koriogonadotropin (hCG) Koriogonadotropin tillverkas av trofoblastceller som finns i moderkakan. En högre halt än normalt av korigoandotropin kan vara en indikation på embryonalt carcinom, gulsäckstumör, choriocarcinom eller testikelcancer hos män. hCG mäts även vid vissa typer av graviditetstest; halten av hCG säger om den gravida kvinan väntar ett barn eller två.
- Gammaenolas / neuronspecifikt enolas (NSE) används vid lungcancer eller neuroblastom.
- Prostataspecifikt antigen (PSA). Förhöjda halter av detta ses relativt ofta vid prostatacancer. I USA erbjuds män vid större hälsokontroller ofta ett PSA-test, men i Sverige är detta ovanligt då man anser att markören är ett för trubbigt verktyg för att använda på det sättet.
- Östrogenreceptorn (ER). Vid bröstcancer kan man mäta halterna av östrogenreceptorn och progesteronreceptorn (PgR) för att ta reda på hur sannolikt det är att behandlingen kommer att lyckas. Vid ER-positiv så är sannolikheten runt 60% och vid både ER och PgR är sannolikheten 80%. De patienterna har också en bättre överlevnad än de som har log halt av ER/PgR.
