Westernridning

Wikipedia

Cowboys till häst

Westernridning är en ridteknik där häst och människa samverkar avslappnat. Man tar fasta på att hästen är ett flyktdjur som ser människan som ett rovdjur och därför är det hästens villkor som huvudsakligen gäller.

Innehåll

1 Historia
2 Hästraser
3 Teknik
4 Utrustning
- 4.1 Sadlar
- 4.2 Huvudlag, tyglar och bett
5 Tävlingsformer
6 Kuriosa
7 Se även
8 Källor
9 Extern länk

[redigera] Historia

Uttrycket westernridning kommer från USA men själva ridtekniken och utrustningen härstammar ända från Spanien på 1400-talet som en stridskonst till häst. När spanjorerna sedan erövrade Amerika på 1500-talet tog de hästar och teknik med sig. Tekniken kom till USA runt 1770 från mexikanska vaqueros när ranchägare upptäckte fördelarna med att hästen och ryttaren kunde jobba som en sammansvetsad och avslappnad enhet. Av det hela föddes en arbetsmetod där häst och ryttare klarade av en lång arbetsdag utan att bli för trötta. Metoden används än i dag av boskapsskötare.

Bilden av en cowboy som rider mot solnedgången är mest en myt skapad av filmindustrin. Boskapsskötandet var ett slitsamt och enformigt yrke. För att dämpa tristessen gick det inte länge förrän ryttarna började jämföra sina ridkunskaper och man började tävla mot varandra. Olika grenar uppfanns och ranchägarna började arrangera tävlingar, rodeor, där alla fick visa upp sina kunskaper inför en jublande publik i jakten på ära. En rodeo var även ett sätt för arbetslösa boskapsskötare att få visa upp sina kunskaper inför eventuella arbetsgivare som sökte folk för anställning.

Sporten är stor i USA och växer även i Sverige. Här fungerar Western Riders Association of Sweden (WRAS) som en samlande organisation för intresserade och arrangerar, bland annat SM i de olika tävlingsgrenarna.

[redigera] Hästraser

Den absolut vanligaste hästen inom westernridning är quarterhästen och även pinton. Kroppen har en form och uppbyggnad som stämmer bra överens med de olika delmomenten i tävling och under arbete. I vissa fall används även mustang men den är fredad som vildhäst och därför fångas bara ett fåtal in.

I Sverige är det vanligt att nordsvensk häst, fjordhäst och islandshäst används då import av quarter och pinto är dyrt.

Rasen är inte viktig inom westernridning utan samspelet mellan djur och människa men vissa raser lämpar sig mer med tanke på rörlighet, psyke och i viss mån prägling i unga år.

[redigera] Teknik

Inom westernridning strävar man efter att låta hästen göra egna val och kunna arbeta självständigt eller styras med små medel.

Det viktigaste medlet ryttaren har är kroppsvikten. Förflyttar ryttaren tyngdpunkten mot vänster önskar han eller hon att hästen går åt höger. En tung sits betyder stopp.

I motsats till klassisk ridning används bettet sällan eller aldrig för att styra hästen. På en tränad häst med en tränad ryttare används bara en tygel som dessutom kan sitta utan bett en bit ovanför näsbenet.

[redigera] Utrustning

Eftersom boskapsskötare har sin arbetsplats på hästryggen så är utrustningen viktig både för häst och människa.

[redigera] Sadlar

Westernsadelns delar:
1. Horn eller sadelhorn
2. Sits
3. Bakvalv
4. Fäste för roping- eller arbetsgjord
5. Remmar för filtar och liknande
6. Pad (även sadelfilt kan användas)
7. Stigläder
8. Stigbygel
9. Sadelgjord
10. D-ringfäste för brösta

Det finns många modeller av sadlar och här beskrivs de vanligaste.

Ropingsadel
Sadeln är konstruerad för att snabbt kunna ta sig i och ur. Dessutom är hornets konstruktion anpassat för att klara av ett lasso. Den används på gårdsområdet för infångande och urskiljning av boskap. Sadeln är ofta bestyckad med en roping- eller arbetsgjord i bakre delen för att inte kunna tippa upp när lassot är bundet i hornet och det spänns.

Ranchsadel
Ranchsadeln har lång sits i ett hårt material för att motstå nötning och väta. Hornet bör vara av samma sort som ropingsadelns. Den används av boskapsskötaren som jobbar runt ranchens ägor och sitter långa stunder i sadeln. Här är det viktigt att sadeln passar både häst och ryttare. Den har goda möjligheter för att spänna fast sadelväskor för proviant och liknande.

Trailsadel
Detta är en "nöjessadel" för långa turer i skog och mark med samma egenskaper som ranchsadeln men har inga krav på ett kraftigt horn. Sadeln bör vara bekväm och lätt.

Reiningsadel
Reiningsadeln är en ren tävlingssadel med rena linjer och djup sits för att ryttaren ska få en närmare kontakt med hästen. Den innehåller inga metalldelar.

Pleasuresadel
Pleasuresadeln används inom tävlingsgrenarna Western Pleasure, Western Horsemanship och Trail. Sadeln är gjord i mjukt läder med en rak sits som hjälper ryttaren att sitta rakt. I utséende kan den vara konstruerad både som ranchsadel och ropingsadel men är inte lika stabilt byggd. Den är rekommenderad som nybörjarsadel.

[redigera] Huvudlag, tyglar och bett

Huvudlag med delat bett

När man rider westernridning är bettet ett nödvändigt ont. Man strävar efter att låta hästen gå på lösa tyglar och att inget tryck ska användas i munnen. Tyglarna, benen och ryttarens kroppsvikt ska vara tillräckligt för en tränad häst och är till fördel när häst och ryttare jobbar. En normaltränad häst reagerar på hur tyglarna rör vid halsen och går undan av den orsaken ( höger tygel läggs mot halsen så går hästen åt vänster). Metoden kallas neckreining (fritt översatt: halstygling).

Huvudlag
Huvudlaget är remtyget som håller fast bettet i hästens mun. På bilden visas ett one-ear-huvudlag (engelska: en-öra). Som allt i westernridning strävar man även här efter enkelhet och därför fixeras huvudlaget i det här fallet av ett öra och en hakrem. Flera versioner finns men detta är vanligt förekommande.

Bett
Det ideala är en nosgrimma runt hästens näsrygg utan bett men normalt används ett stångbett, en rak pinne i munnen, eller delade bett av olika slag (se bilden). De flesta bett har dessutom en rulle, en platta eller en gummibeklädnad monterad som hästens tunga kan "leka" med.

Tyglar
Tyglarna finns i både hel och delad version. När de är delade påminner det om två snören, ett till varje sida på bettet. Om ryttaren vill använda lasso eller har händerna upptagna med annat så binds de tvådelade tyglarna ihop och läggs över hornet på sadeln. Då styrs hästen helt med kroppsvikt och hjälper.

I filmer ser man ofta hur en cowboy sitter avslappnad i sadeln med tyglarna i ena handen. Detta är något som är en del i ridtekniken och är godkänt i tävling.

[redigera] Tävlingsformer

Här visas några av de tävlingsformer som finns.

[redigera] Boskapsgrenar

Cutting
Här vill man visa att hästen har vallinstinkt. Den ska, på egen hand hålla en kalv åtskiljd från resten av hjorden. Man får minuspoäng om domaren märker att ryttaren hjälper hästen.

Working cowhorse
Först skall man rida en bana efter ett förutbestämt mönster. Sedan skall samma bana ridas medan man vallar en kalv.

Herdwork
En enklare form av cutting, samma regler gäller men ryttaren får hjälpa hästen med tygel och stigbyglar. Man får inte ställa upp i både cutting och herdwork i samma tävling.

[redigera] Ridgrenar

Reining
Denna gren är en typ av dressyr. Man rider ett angivet mönster där hästen skall visa medvilja. Motstånd ger minuspoäng. Till fördel ses mjukhet, finess, snabbhet och bestämdhet med bibehållen fart.

Western Riding
Grenen påminner om reining men här bedöms gångarter, galoppombyten som skall ske med samtidigt med fram- och bakben, lydnad och uppförande.

Trail
Trail är en gren som ska efterlikna naturen med grindar, broar, stockar och andra hinder. Man bedöms efter samarbetsförmåga och hur hästen lyssnar på hjälper.

Sliding Stop

Western Pleasure
Alla deltagare rider samtidigt längs ytterspåret runt arenan (fyrkantspåret). Bedömningen ligger på hästens hållning, halsen ska ligga nästan rakt och med huvudet i lod. Ryttaren bedöms efter hållning och förmåga att kommunicera med hästen. Många rider denna gren med löst hängande tyglar så man får intrycket av att hästen är ett nöje att rida (engelska: for pleasure).

Western Horsemanship
Ryttaren rider ett förutbestämt mönster. Här ingår galoppfattningar, roll-backs (hästen vänder runt med framdelen och stillastående bakben), sliding stops (hästen bromsar hårt med bakbenen, se bilden), gångartsbyten samt andra moment. Bedömningen ligger mest på ryttarens, hållning och sits, kontakt med munnen som ska vara litet eller inget och hästens exakthet i momenten. Helt lösa tyglar premieras.

[redigera] Tidsgrenar

Notera: I Sverige är det förbjudet att fånga levande kalvar med lasso så här används en dummy, en kalvdocka som dras efter ett fordon.

Calf Roping
Här skall en kalv fångas med lasso. Kalven släpps iväg och ryttaren ska jaga ikapp och med ett lassokast fånga kalven, två kastförsök tillåts om ryttaren har två lasson. Tidräkningen stoppas när kalven är fångad, hästen ryggar för att hålla lassot sträckt och ryttaren springer fram och rör vid kalven.

Ridvägen runt tunnorna i Barrel Race

Calf Stopping
Grenen påminner om calf roping men ryttaren ska göra en dally och rygga hästen men inte sitta av. Dally är när lassot slås i en knut runt sadelhornet. När repet är sträckt stoppas tidräkningen.

Calf Tying
Här gäller samma regler som i roping och stopping men ryttaren ska binda ihop tre ben på kalven med en, så kallad, piggistring. Tiden stoppas när ryttaren sträckar armarna i luften.

Barrel Race
Ryttaren skall rida runt tre tunnor (engelska: barrels) i ett klövermönster så att utgångslinjen korsar ingångslinjen mot tunnan. En vält tunna betyder fem sekunders tillägg. Observera här att om man tappar hatten får man också fem sekunders strafftid. Man rider två heat och den sammanlagda tiden räknas.

[redigera] Kuriosa

I westernfilmer händer det ofta att en cowboy kommer fram till saloonen och slänger nonchalant tygeln över ett räcke utan att binda fast, och hästen står kvar. Det verkar som en filmmyt men metoden fungerar faktiskt i verkligheten också. Ibland fanns det inget att binda hästen i inför natten så därför präglades hästarna till att stå still om en tygel låg på marken. Än idag tränas en del hästar till detta och det kallas för ground-tie.

En annan version var att en kort läderrem sattes runt ena benet, strax över framhoven. Hästens strävan att inte trampa på remmen gjorde att den rörde sig försiktigt eller helst stod still men ändå hade möjlighet att fly.