Diskussion:Zink
Wikipedia
[redigera] Artikel från Nordisk familjebok av P. T. C.
(zincum, T. zink), kem., ett i naturen tämligen allmänt förekommande metalliskt grundämne, som först i det 13:de årh. synes ha blivit framställt af Albert von Bollstädt (Albertus Magnus). Paracelsus lärde i 16:de årh. känna zinken såsom en särskild metall. Legeringar af zink med andra metaller var redan i forntiden bekanta och bereddes genom sammansmältning af metaller med galmeia och kol. Zink förekommer icke i gediget tillstånd, utan alltid i förening med syre eller svavel. De vigtigaste malmerna äro zinkkarbonat (galmeia), som icke finnes i Sverige, zinksulfuret (zinkblände) och röd zinkmalm (zinkit), vilken sistnämnda malm förekommer i New Jersey. För framställandet af zink beredes först zinkoxid genom glödgning af galmeia eller rostning af zinkblände, varefter den med kol blandade oxiden glödgas i destillations- eller sublimationskärl. I den mån zinkoxiden reduceras, antager metallen gasform och erhålles, om ångorna inledas i förlag, där de förtätas. Den i förlagen samlade metallen sammansmältes sedermera i deglar. Zinkmetallen utmärkes af en egendomlig blåhvit färg och grovbladig, kristallinisk struktur. Dess egentliga vikt är 7,0 - 7,2. Vid vanlig temperatur är zink tämligen skör, men kan vid 100° till 150° smidas och valsas. Den smälter vid 412° och kokar vid 1040°. Vid rödglödgningshetta tänder metallen sig i luft och brinner med blåaktig låga under utbredande af en tjock, vit rök af zinkoxid. I fuktig luft överdrages metallen med en tunn hinna af basiskt zinkkarbonat, vilken skyddar metallen för vidare inverkan. Af denna anledning kan man skydda järn för rostning genom att överdraga det med zink (s. k. »galvaniserat järn»; se Förzinkning). Ren zink angripes långsamt af syror, men oren zink löses lätt i saltsyra och svavelsyra med vätgasutveckling, i salpetersyra med utveckling af kvävoxidul eller kvävoxid alltefter utspädningen. Även i kaustika alkalier löses zink med vätgasutveckling. Zink hör till de tvåatomiga metallerna och är närmast i släkt med magnesium. Dess atomvikt som tecknas Zn, är 65. - Med syre ger metallen zinkoxid, ZnO, ett vitt pulver, som vid upphettning antager gul färg, vilken åter försvinner vid avsvalning. Oxiden nyttjas under namnet zinkvitt till vit målarefärg, som har framför blyvitt företrädet att icke gulna eller svartna i svavelvätehaltig luft och att vara föga giftig. Zinkvitt beredes i stort genom förbränning af zinkångor, och på detta sätt framställd zinkoxid har sedan äldre tider kallats zinkblommor (flores zinci) och lana philosophica (se Oxidum zincicum). Zinkoxider ger med syror salter, vilka i allmänhet äro färglösa, kristallisera väl, har sammandragande, vidrig smak och äro lindrigt giftiga. Af salterna äro zinksulfat och zinkklorid viktigast. Det förra, som kallas »vit vitriol» eller zinkvitriol (goslarit), liknar bittersalt och har sammansättningen ZnSO4 + 7 H2O. Det beredes i stort genom rostning af zinkblände vid lufttillträde, varefter den rostade malmen utlakas och lösningen avdunstas till kristallisering. Zinkvitriol nyttjas till tygtryck och till beredning af målarefärger. Zinkklorid, ZnCl2, erhålles, när man löser zink i klorvätesyra, avdunstar lösningen till torrhet och destillerar återstoden. Den är en vit, deliqvescent och lättlöslig massa, vars koncentrerade lösning är starkt frätande nära nog som svavelsyra. Dels nyttjas till beredning af pergamentpapper, till konservering af virke och såsom antiseptiskt medel. - Zinkmetall nyttjas till plåt, till överdrag på järn (se ovan), till arkitektoniska prydnader och till metall-legeringar. Den största fyndorten för zinkmalm i Sverige är Ammebergs gruvor. Se Vieille-Montagne.
