Anders Leijonstedt
Wikipedia
Anders Leijonstedt, född 1649 i Uppsala, död 10 oktober 1725 i Stockholm, greve, riksråd, son av apotekaren Simon Wollimhaus och bror till Jakob Gyllenborg (se Gyllenborg). Förste innehavare av justitiekanslerämbetet 1714.
Efter studier i Uppsala och en utrikes resa blev Leijonstedt 1683 sekreterare vid bankoverket samt 1685 ledamot och 1696 direktör i den för reduktionsdomarnas verkställande tillsatta kommissionen. Från 1686, då han adlades med namnet Leijonstedt, var han tillika protokollssekreterare i rikskansliet. Han befalldes 1694 att bevista rådslagen i Kanslikollegium och sändes 1698 som envoyé extra-ordinaire till Brandenburg, varest han avslöt den tvist angående gränserna i Pommern, som fortgått sedan westfaliska fredsslutet.
1703-1710 var han åter minister i Berlin, blev sistnämnda år kansliråd, utnämndes 1714 till högste ombudsman (chef för revisionsexpeditionen för justitiemål) och erhöll 1716 friherrlig värdighet, men tog inte introduktion. 15 april 1719 valdes han till lantmarskalk efter den dagen förut avlidne Per Ribbing. Uppsatt på förslag till riksråd, utnämndes han också därtill strax efter riksdagens slut. S.å. blev han även president i Kammarrevisionen och greve.
I yngre år idkade Leijonstedt skaldekonsten. Några tillfällighetsstycken av honom finnas intagna i P. Hansellis samling "Vitterhetsarbeten af svenska författare", 5:e delen. Tragedin Dido, författad i slutet av 1660-talet, återfanns av K. Warburg i Köpenhamn och utgavs i "Samlaren" 1880. - Ätten Leijonstedts siste medlem i Sverige avled 1830. En gren av densamma hade flvttat till England.
