Anders Retzius
Wikipedia
Anders Adolf Retzius, född 13 oktober 1796 i Lund, död 18 april 1860 i Stockholm, svensk anatom, etnograf och bror till Magnus Kristian Retzius.
Han blev 1812 student i Lund, studerade en tid i Köpenhamn, speciellt under anatomen Ludvig Jacobsons ledning, blev medicine kandidat 1817, medicine licentiat och kirurgie magister 1818 samt medicine doktor 1819. Han förordnades 1821 till lärare vid Veterinärinstitutet i Stockholm och utnämndes till theoretices professor där 1823. Genom Jöns Jacob Berzelius' förmedling blev Retzius 1824 tillförordnad professor i anatomi vid Karolinska institutet, för vars utveckling han med aldrig svalnande hängivenhet offrade sina bästa krafter. Han utsågs 1830 till dess tillförodnade inspektor samt utnämndes 1840 till ordinarie professor i anatomi och inspektor vid detsamma.
Som lärare och inspektor vid institutet inlade Retzius oförgätliga förtjänster. Honom och Berzelius tillkommer i främsta rummet äran av, att denna läroanstalt utvecklades till vad den blev och att den medicinska uppfattningen ställdes på verkligt naturvetenskaplig grundval. "Som lärare hade Retzius få sina likar i det fria, varma, egenartadt lifliga och lärorika föredraget, i det brinnande nit, varmed han övervakade lärjungarnas arbeten, i den förmåga han ägde att uppmuntra till ihärdig arbetsamhet". Vid sina demonstrationer brukade han göra tillägg och ändringar till läroboken. Dessa antecknades begärligt av lärjungarna, och hos dem sågs han själv åter samla dem, när den engelske anatomen Wilson ville ha bidrag från Retzius till sin anatomiska lärobok. Retzius skapade även ett anatomiska museum vid Karolinska institutet. Därjämte måste Retzius betecknas som grundläggaren av den patologiska anatomins studium i Sverige, då att han redan från mitten av 1820-talet verkställde obduktionerna vid Serafimerlasarettet.
Retzius är en viktig person i rasbiologins historia eftersom han uppfann en enkel metod för mätning av skallform. Han är också upphovsmannen till indelningen i långskallar (dolikocefalisk skalle) och kortskallar (brakycefalisk skalle).
Han var medlem av en mängd lärda samfund inom och utom landet. Så kallades han till ledamot av Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg 1821 (hedersledamot 1855), Fysiografiska sällskapet i Lund 1822, Krigsvetenskapsakademien 1826, Vetenskapsakademien samma år, Vetenskapliga societeten i Uppsala 1832, Lantbruksakademien 1834 (där han var föredragande i lantbruksavdelningen) och Akademien för de fria konsterna 1839, vid vilken han samtidigt nämndes till ord. professor i målaranatomi. Efter hans död insamlade Svenska läkarsällskapet till hans minne en summa om 20 000 kronor, där räntan årligen skulle tilldelas studerande vid Karolinska institutet som uppmuntran för studier i anatomi och fysiologi. En person, som stod läkarkåren nära, men ville vara okänd, lämnade medel till en byst av Retzius. Denna byst, modellerad av Molin och uppställd i Karolinska institutets park, avtäcktes 1863. Medaljer över honom har präglats av vetenskapsakademien (1867), av Svenska läkarsällskapet (1896) samt av Sällskapet för antropologi och geografi (samma år).
