Arkitektur i Finland
Wikipedia
Arkitektur i Finland beskriver arkitekturen i Finland och arkitektur gjord av finländska arkitekter. Den finländska arkitekturen är främst baserad på läget och platsers naturliga egenskaper. De flesta influenser har kommit från utlandet och formats för att passa finländska förhållanden.
Den finländska arkitekturen blev mera självständig och började ta intryck från den finländska naturen i slutet av 1800-talet. Det första internationella genombrottet för finländsk arkitektur skedde under världsutställningen i Paris år 1900. Då var nationalromantiken den dominerande stilen. Från och med 1930-talet blev funktionalismen symbolen för byggandet av en modern och självständig nation, vilket följdes av modernismen på 1950-talet. I slutet av 1900-talet kan man skönja början av en ny stil, men detta kan avgöras först i historiskt perspektiv.[1]
Kristian Gullichsen konstaterade på 1980-talet att "finländsk arkitektur är vad finländska arkitekter gör".[2]
Innehåll |
[redigera] Nationalromantik och jugend
Nya vindar blåste i arkitekturkretsar i Finland från och med 1890-talet. Camillo Sittes idéer att arkitekten inte enbart ska planera en fasad utan helheter bestående av gator, parker, skvärer och själva naturen slog in. Man satte större vikt på att också presentera perspektivbilder med angränsande byggnader. Torn, burspråk och balkonger blev populära på byggnader och taket blev ett viktigt element i arkitekturen och man satsade på takmaterial och färgen på taket.[1]
Nya bostadsområden spred sig utan planering i utkanterna av städerna i början av 1900-talet. Samtidigt uppstod de första villaförorterna, vars byggande tog verklig fart under 1910-talet och efter första världskriget. Sommarhus uppfördes på stränderna och på öar kring städerna och sakteliga blev övergången från stad till landsbyggd inte lika tydlig. Små industrisamhällen växte kraftigt och skolbyggnader, arbetarhus och stadshus byggdes på landsbyggden då kapital strömmade in också till mindre orter. Speciellt på landsbyggden dominerade stilen "snickarglädje" och man började uppmärksamma arkitekturen på till exempel lantbruksbyggnader.[1]
Under 1900-talets första årtionde blev mellan 4 och 10 arkitekter per år klara med sina studier vid Polytekniska läroverket (numera Tekniska högskolan) och totalt cirka 100-150 arkitekter var verksamma i Finland under 1900-talets början. Samtidigt uppstod konflikter mellan arkitekter och byggmästare, som ofta själv ritade bostadshus med den nya fria stilen utan arkitekthjälp.[1]
I Finland kom nya internationella idéer inom arkitekturen mycket snabbt i bruk. Tidsskrifter och studieresor var de främsta källorna för internationella intryck. Begreppet jugend, som var den dominerande nya stilen under början av 1900-talet, togs i bruk på 1950-talet, medan den kallades av sina samtida antingen den nya stilen eller ibland art nouveau. Samtida med jugend är nationalromantiken som uppstod med målet att skapa en unik finländsk stil. Nationalromantiska intryck togs från Karelen och då främst från östra Karelen på den ryska sidan av gränsen. En Kalevala-inspirerad träarkitektur uppstod. Då det gällde tegel- och stenbyggnader togs intrycken av medeltida borgar och kyrkor, fastän alla inte ansåg att de var genuint finländska förebilder.[1]
Kända finländska företrädare för jugend och nationalromantik är bland annat arkitekttrion Gesellius-Lindgren-Saarinen. Bland kända byggnader kan nämnas Finlands nationalmuseum (1905-1910), Järnvägsstationen i Helsingfors (1904/1919), Tammerfors domkyrka (1902-1907), samt flera affärs- och bostadshus i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg.
[redigera] 1920-tals klassicism
Efter första världskriget, Finlands självständighet och det därpå följande finska inbördeskriget ville man fjärma sig från allting ryskt. Goda modeller för den finländska arkitekturen ansågs vara Sverige och Norge. Man följde speciellt noga med Sverige och hur man där löste bostadssituationen för arbetarbefolkningen. Dessutom var tyska det populäraste främmande språk som finländare studerade, vilket hade en viss inverkan på varifrån man tog infulenser. Man intresserade sig också för brittiska och amerikanska trender, bland annnat Raymond Unwins verk och trädgårdsstadsidealet. Dessa lästes ofta i tysk översättning.[1]
Redan innan första världskriget uppgjordes stora planer för den urbana utvecklingen i Finland. År 1910 bodde endast 15 procent av Finlands befolkning i städer, och först på 1970-talet kom denna andel att överstiga 50 procent. På privat initiativ byggdes och utvecklades flera villastäder utanför Helsingfors. Eliel Saarinens Munksnäs-Haga stadsplan (1915) hörde till de mest ambitösa; man ville bygga nya stadsdelar väster om staden för lika många människor som Helsingfors dåvarande folkmängd. Projektet kom av sig på grund av första världskirget. Vägnätet i Munksnäs och Finlands första "radhus" är det som främst återstår av denna plan idag. I samma anda planerade Bertel Jung och Eliel Saarinen i planen Pro Helsingfors (1918) ett nytt centrum för Helsingfors kring en ny centralstation i nuvarande Böle. Tölöviken skulle fyllas igen och en monumental paradgata skulle gå mellan det gamla och nya centrumet med byggnader i monumental klassicism.[1]
Den nordiska klassicismen blev mycket populär, inte bara i Finland utan också i andra nordiska länder. En trend som kom från Danmark var användningen av rödtegel. Stadsdelen Främre Tölö i Helsingfors och Stockmanns varuhus i Helsingfors centrum (1916/1930) representerar denna stil inom 20-tals klassicismen.[1] Överhuvudtaget är största delen av Främre Tölö, vars stadsplan är från år 1906, byggd i klassicistisk stil, förutom jungendinflunser i söder och funktionalism i norr. Ett exempel på en klassicistisk arbetarstadsdel är Trä-Kottby (1920-talet) i Helsingfors.
[redigera] Modernism
Modernismen blev i Finland tydligare än i flera andra länder. Under åren efter att Finland blivit självständigt strävade många unga arkitekter till att ge Finland ett unikt medel i utformandet av republikens nya arkitektur som låg i tiden. Man betraktade nationalromantiken och nyklassicismen som efterhärmningar av den av Europeiska maktinstitutioner bestämda stilen. Man attraherades således av den moderna arkitekturen, som var ljus och ren. Ekonomin i landet var dessutom i ett så dåligt skick att det för bygganden krävdes effektivt utnyttjande av material och rum.[3]
Även inom samhällsplanering och stadsbyggande inträffade stora förändringar. Husen placerades öppet, i motsats till de slutna kvarteren som tidigare varit gällande. Dessa nya ideal blev gällande från och med början av efterkrigstiden. Modernismen är i nuläget det den helt dominerande riktningen inom arkitektur i Finland.[3]
[redigera] Funktionalism
Funktionalismen, funkis, blev etablerad som ett begrepp i Finland under 1930-talet. År 1928 uppmärksammades denna nya stilriktning från Europa i Finland av bland andra Alvar Aalto och Erik Bryggman samt tidningen Arkkitehti. Samma år sågs de första förslagen i denna stilriktning presenteras i en arkitekturtävling; Alvar Aaltos förslag för Turun Sanomats byggnad i Åbo, som planerats enligt Le Corbusiers fem principer. Året därpå vann Aalto tävlingen om Sanatoriet i Pemar och Åboregionen var bland pionjärerna i Finland gällande funkis. Till exempel hölls funkisutställningen i Åbo ett år före den kända funkisutställningen i Stockholm år 1930, då funktionalismen fick stor spridning.[1]
Modernismen med funktionalismen som främsta stilriktning fick ett relativt smärtfritt genombrott i Finland tack vare unga arkitekter och ett försvagat äldre etablissemang. Depressionen år 1930 tvingade dessutom arkitekter att vidareutveckla sina arbeten innan någonting byggdes. Bertel Jung var en av de största kritikerna av funkis. Han argumenterade att "bandfönster" inte passade in i gamla urbana miljöer och att de stred mot 1920-tals klassicismens ideal.[1]
De första funktionalistiska stadsplanerna i Finland kan anses vara Sunila industrisamhälle (1936-1938) nära Kotka och Olympiabyn (1938-1940) i Kottby i Helsingfors. Alvar Aalto planerade Sunila så att fabriken fanns på en ö och arbetarna bodde i närheten på fastlandet. Han ville skapa ett samhälle är alla skulle få njuta av stadens bekvämligheter och naturens orördhet samtidigt. Olympiabyn av Martti Välinkangas och Hilding Ekelund byggdes så att den ursprungliga vegetationen långt kunde sparas under byggnadsskedet, samtidigt som byggnadernas placering i terrängen avvek från den striktaste tolkningen av funktionalism.[1]
Exempel på kända funksbyggnader och -områden i Finland är Helsingfors Olympiastadion (Yrjö Lindegren, Toivo Jäntti; 1938), Villa Mairea (Alvar Aalto; 1938) och stadsdelen Bortre Tölö i Helsingfors.
[redigera] Återuppbyggnaden på 1940-talet
1940-talet dominerades av Andra världskriget och den därpåföljande återuppbyggnaden. Perioden betraktades länge som något slags vakuum mellan 1930-talets heroiska funktionalism och 1950-talet då finländsk arkitektur åter fick ett internationellt genombrott. Man måste se 1940-talets arkitektur i ljuset av de knappa resurser som stod till buds under och efter kriget.[1]
Vinterkriget förde med sig ett abrupt slut på den goda ekonomiska utvecklingen i Finland under slutet av 1930-talet och byggnadsverksamheten avstannade så gott som helt och hållet. Under mellanfreden 1940-1941 kunde byggnadsprojekt återuptas och nya projekt påbörjas. Kontexten var dock en annan då 420'000 evakuerade behövde bostad, hus hade bombats och Finlands näst största stad, Viborg, hade förlorats till Sovjetunionen. Arkitektoniskt betydde detta att man fortsatte påbörjade funkisprojekt och dessutom byggdes i snabb takt småskaliga bostadsområden för flyktingar.[1]
Flera offentliga byggnader som påbörjades under kriget eller tidigare blev klara mot slutet av 1940-talet. Dessa är till exempel Helsingfors handelshögskola (Hugo Harmia, Woldemar Baeckmann; 1941/1950) och sjukhuset Barnens borg (1938/1948) i Helsingfors. Arkitekturen hade ändrats från den strama funktionalismen till en mera dekorerad arkitektur där fasaden innehöll små detaljer och reliefer.[1]
En ny trend på 1940-talet var typhusen. Återuppbyggnaden krävde att man snabbt och billigt kunde uppföra ett stort antal hus för bland annat evakuerade. Lösningen var typritningar som den enskilda husbyggaren kunde använda, men också prefarbricerade huselement. Alvar Aalto var en av de arkitekter som gjorde typritningar, varav de första enfamiljshusen på 40-100 kvadratmeter byggdes i Varkaus år 1940. Ett annat karaktäristiskt typhus var de 2'000 prefabricerade hus som skeppades som nödhjälp från Sverige år 1940.[1]
Efter freden år 1944 hade Finland förlorat en stor del av sin industri, man måste återigen hitta bostad åt evakuerade från Karelen och dessutom var födslotalen västvärldens högsta år 1947-1948. Bostadsbristen löstes främst genom typhus som byggdes på så kallade frontmannaområden utanför städernas centrum. Många företag byggde dessutom, förutom nya fabriker, också bostadsområden för sina anställda.[1]
Kända stadsplaner från 1940-talet är Rovaniemi som till 90 % hade förstörts i kriget. Den nya stadsplanen gjordes av Alvar Aalto. Hagalunds nya trädgårdsstad (Otto-I. Meurman; 1945-1947) i Esbo utanför Helsingfors var en vägvisare för modernt förortsbyggande i Finland och rönte intresse också utomlands.[1] Frontmannahusområden hittas i de flesta städer i Finland och dessa hus är i dag mycket eftertraktade.
[redigera] 1950-talet
Inom den finländska arkitekturen betyder 1950-talet främst en övergång från det agrara till det urbana; I mitten av årtiondet överskred byggandet i urbana områden för första gången byggnadsvolymen på landsbygden. Bostadsbristen och babyboomen påverkade byggandet i Finland. Det ökande antalet barn ökade behovet av skolor och andra byggnader i välfärdssamhället. 1950-talet betydde också att byggnadstekniken småningom övergick från byggmästarbyggande på byggnadsplatsen till en industriell produktion av byggnader med prefarbricerade element och mekanisering.[1]
Stadsplaneringen utvecklades under 1950-talet och områdesplanerignen ökade. Först år 1958 skrevs en lag som stipulerade att alla tätorter skulle planeras och att arbetet skulle utföras av kommunerna. Otto-I. Meurman kan kallas den efterkrigstida stadsplaneringens fader i Finland. Hans bok Asemakaavaoppi (Stadsplaneringslära) från år 1947 kom att dominera den finländska stadsplaneringsteorin i flera årtionden framöver. Meurman orade sig mot slutet av 1950-talet för att man byggde allt större byggnader och höghus och tillät överdimensionerade byggnadsvolymer, vilket splittrade den urbana skalan och landskapet. Samtidigt blev trafiken ett allt större problem, vilket syntes tydligt i det allt större behovet av parkeringsplatser.[1]
Bostadsbristen från kriget låg kvar på 1950-talet främst i de största städerna. De första förorterna på obebyggd mark utanför städerna började ta fart under årtiondet. Idealen togs från Europa, men utförandet anpassades till finländska förhållanden med bland annat glesare byggande. De nordiska länderna stod ofta förebild, speciellt Sverige dit flera arkitekter gjorde studieresor. Förorterna byggdes frånskilt centrum och frånskilt varandra och bildade ett slags pärlband. De byggdes ofta i skogen med stora trädbevuxna gårdar mellan lamellhusen. På 1960-talet kom dessa sedermera att nedsättande kallas "skogsstäder" i motstats till de mera upskattade trädgårdsstäderna. Oftast var det på grund av ekonomiska orsaker som parker inte anlades och att den ursprungliga skogen utnyttjades som grönområden. Ett typsikt drag för perioden var blandandet av olika byggnadstyper, vilket resulterade i en en varierad miljö med byggnader av olika höjd och färg trots att miljön förblev homogen tack vare liknande byggnadsteknik.[1]
På 1950-talet blev funktionalismens ideer om funktionalitet vardag i de flesta finländska hem; bostaden bestod av vardagsrum, sovrum och kök och den sociala rangen saknade betydelse i byggandet av bostadshus, vilket tidigare synts i bostädernas utformande. Staten bostadsfond Arava grundades år 1949 och understödde bostadsproduktionen i landet. För att få Aravastöd fick bostaden vara högst 87 kvadratmeter stor och medeltalet på Aravalägenheter var 50 kvadratmeter. Detta resulterade i att de flesta lägenheter var tvårummare med kök och att finländarna bodde i mindre lägenheter än sina nordiska grannar.[1]
Arkitekturen på 1950-talet var en blandning av idealismen från 1930-talet och 1940-talets realitetsfokusering.[1] Kända byggander från 1950-talet är Säynätsalo stadshus (Alvar Aalto, 1952), flera byggnader för Tekniska högskolan, Porthania i Helsingfors universitet (Aarne Ervi, 1957) och Åbo universitet (Aarne Ervi, 1954-1959)
[redigera] Urbaniseringen på 1960- och 1970-talen
Den allmänna radikaliseringen i samhället på 1960-talet påverkade också arkitekturen. Unga arkitekter kritiserade det gamla gardet, men trots det gjorde många av tidens kända arkitekter årtiondets bästa arbeten, medan de unga bara påbörjade sin karriär. Utnyttjandet av prefabricerade element tog fart under 1960-talet och hotade lämna arkitekterna utanför byggnadsprocessen. Det ökande välståndet i samhället ökade behovet av undervisningsinstitutioner, teatrar, sjukhus och administrationsbyggnader, vilka byggdes runt om i landet. Brutalismen var också ett kännetäcken för 1960-talet: rutplanen togs till heders, formerna var simpla och rå betong användes som ett arkitektoniskt element.[1]
På 1960-talet började 1950-talets förorter kritiseras för att vara varken stad eller landsbygd och man trodde, i motsats till 1950-talet, att det var dåligt för den mentala hälsan att bo mitt i naturen. Nya förorter anlades med storskaliga höghus med ett gatunät i rutplan. Den numera k-märkta förorten Rönnbacka (1962-1965) i Helsingfors är ett typiskt exempel där den nyaste elementtekniken, importerad från Sverige och Frankrike, användes. Rönnbacka blev en modell för senare byggande.[1] Förorterna i de flesta finländska städer domineras av systemet med områdesbyggande, där en byggfirma köpte upp billig mark, planerade området och byggde det i rask takt. Kommunerna fick i gengäld infrastrukturen gratis mot att dela ut stora byggrätter. Utformandet berodde i sista hand på kommunens förhandlingsförmåga.
1960-talet innebar slutet för många gamla trähusdominerade stadscentra i Finland. Tidigare hade de ekonomiska resurserna inte tillåtit ombyggande av stadscentra. Från denna tid härstammar den splittrade stadsbild som de flesta finländska städer lider av idag. Gamla stadsdelar ansågs utgöra områden för nybyggande och i större städer revs flera nyrenässansbyggnader. Till exempel i Helsingfors revs långt flera byggnader under 1960-talet än vad som förstördes under bombningarna under Andra världskriget. Viljo Revell med sina massiva brutalistiska byggnader är en av de kändaste representanterna för epoken. Centrum i hans hemstad Vasa byggdes om enligt hans ritningar och "Korvhuset" i Helsingfors centrum, numera röstad till stadens fulaste byggnad, är typiska för tidens anda med bilismen som ett starkt element. En annan känd ombyggnad av ett stadscentrum är Alvar Aaltos plan för Seinäjoki.[1]
1970-talet innebär i viss mån en kritik av den värsta brutalismen. Allt oftare började kritiska röster höjas mot rivandet av gamla miljöer och läget blev en central faktor för arkitekturen, i motsats till 1960-talet då någon hänsyn till omgivningen sällan togs. Den första viktiga segern för miljörörelsen var upprustningen av den rivningshotade stadsdelen Trä-Kottby i Helsingfors i slutet av 1960-talet. Trots det domineras 1970-talet av massivt förortsbyggande.[1]
Oljekrisen satte sina spår i 1970-talets byggande. För att spara energi gjordes fönstren mindre, belysningen av gårdar minimerades och energirenoveringar av gamla byggnader uppmuntrades. Den senare orsakar än i dag hälsoproblem, då allt för täta konstruktioner orsakar mögelproblem. På 1970-talet utvecklades elementbyggandet en aning och man kunde bygga element med olika fasadmaterial och lägga till till exempel klinkerdetaljer.[1]
Exempel på tidens arkitektur är många förorter och stadscentra i mindre städer. Kända byggnader utgör Helsingfors stadsteater (Timo Penttilä, 1967), Tempelplatsens kyrka (Tuomo Suomalainen, 1969), Finlandiahuset (Alvar Aalto, 1962-1975) och WeeGee-huset (Aarno Ruusuvuori, 1964-1974).
[redigera] 1980- och 1990-talet
Byggnadstekniken har inte förändrats mycket sedan 1970-talet, däremot har datorteknologin ändrat på arkitekternas arbetsmetoder. En ny typ a historicism uppstod på 1980-talet i Finland, kallad Uleåborgsskolan, och utgick från historiska modeller med torg och utomhus "vardagsrum" för invånarna. Under den sista fjärdedelen av 1900-talet blev det allt vanligare att återanvända gamla byggnader, till exempel Kabelfabriken i Helsingfors, som byggdes om till kulturcentrum.[1]
1980-talet karaktäriseras av en illusion av överflöd och välstånd. Trots att byggnadstakten var lika snabb som under tidigare årtionden verkade arkitekter ha friare händer. Elementtekniken blev allt mera kritiserad i och med att bostadsbristen var mer eller mindre löst. Bostäderna uppvisade flera tekniska fel och var slarvigt byggda. Byggnadsbolagen tvingades tänka om och man började bygga de synliga ytorna på plats, medan stommen fortfarande bestod av element av tidigare kvalitet. Stadsdelen Lillhoplax i Helsingfors med sina pastellfärgade hus med olika storleks fönster och varierande fasader är ett tydligt exempel på denna nya varierande elementteknik. Hela området är ett av få exempel på postmodernism i Finland.[1]
Slutet av 1900-talet innebar också en återgång till innerstadens urbana ideal. Ett pilotprojekt var spetsen av Skatudden i Helsingfors som byggdes tät och centrumlik på 1980-talet. Ett liknande projekt var byggandet av Gräsviken under 1990-talet där gatunätet och den slutna kvartersstrukturen utgjorde en fortsättning på Helsingfors innerstad. Början av 1990-talet domineras av den djupa ekonomiska kris som drabbade Finland. De flesta stora byggnadsprojekt, både offentliga och privata, sattes på is och endast bostadsbyggandet fortsatte i någon mån. Krisen tvingade å andra sidan fram konstnadseffektivitet och nya modeller. I den ekonomiska tillväxten i slutet av 1990-talet uppstod köpcentrumboomen, då allt större enheter med, förutom affärer, också offentlig service, nöjen och restauranger.[1] Kring de nya köpcentren utanför stadskärnorna byggdes nya täta centrumlinknande stadsdelar.
[redigera] Finländska arkitekter
- Aino Aalto
- Alvar Aalto
- Carl Ludvig Engel (ursprungligen tysk)
- Herman Gesellius
- Armas Lindgren
- Wivi Lönn
- Eero Saarinen
- Eliel Saarinen
- Frans Anatolius Sjöström
- Lars Sonck
[redigera] Se även
[redigera] Källor
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z å ä ö aa] Marja-Riitta Norri, Elina Standertskjöld, Wilfried Wang (ed.) (2000) 20th-century architecture [VII]: Finland. Museum of Finnish Architecture, ISBN 952-5195-10-4
- ^ Marja-Riitta Norri, Elina Standertskjöld, Wilfried Wang (ed.) (2000) 20th-century architecture [VII]: Finland. Museum of Finnish Architecture, ISBN 952-5195-10-4. s 11.
- ^ [a b] "Modernism". Uppslagsverket Finland, band 3, ISBN 951-50-1370-4, Schildts Förlags Ab, Helsingfors, 2005
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Arkitektur i Finland
