Bevingad husar
Wikipedia
En bevingad husar var en tungt beväpnad och rustad polsk husar, en tyngre variant av den ungerska lättrustade husaren. Termen "bevingad" kommer av de karaktäristiska "vingar" som var fästade på husarernas ryggharnesk. De polska husarerna var ett svårbesegrat vapenslag mellan 1570-talet fram till mitten på 1600-talet och påverkade speciellt svensk krigföring som tog intryck av de svåra nederlagen mot dem i början av 1600-talet.
[redigera] Historia
De bevingade polska husarenas ursprung är de lättrustade serbiska och ungerska husarer som på 1490-talet dyker upp som legoknektar i det polsk-litauiska samväldet. De blir genom sin lättrörlighet pga sin lätta utrustning (vaderade kläder och beväpnade endast med sabel, lans och träsköld) snabbt mycket populära i striderna mot de likaledes lättrörliga tatarerna och turkarna. I takt med eldvapnens utveckling och ineffektiviteten i striderna mot lättrörliga tatarer och turkar nedrustas och avskaffas under 1500-talet succesivt det polska tunga stålklädda rytteriet med medeltida anor och utrustas ofta som husarer. Därvid kommer man att sakna ett tungt genombrytande rytteri för frontalanfall mot fasta ställningar för vilket de lättrustade husarerna inte lämpar sig. Därför uppstår en taktisk kompromiss i och med att man låter husarerna anamma delar av det tunga rytteriets utrustning i en lättare variant. Vid 1500-talets slut är de bevingade polska husarerna en hybrid mellan de lättrörliga husarerna och ett tungt genombrytande rytteri. Konceptet blir mycket framgångsrikt i krigen mot turkar, tatarer, ryssar, kosacker, rumäner samt svenskar och deras tyska legoknektar. Länge är de polska husarerna obesegrade och deras effektiva chockanfall med blanka vapen påverkar Sveriges kung Gustav II Adolf att anamma polsk kavalleritaktik och överge den Västeuropeiska rytteriattacken karakoll. Tre av de bevingade husarernas mest kända segrar är slaget vid Kirkholm 1605 där en 3 gånger större svensk här närmast förintas, slaget vid Klusjino 1610 där 6000 polacker i grund besegrar 35 000 ryssar och svenskar, samt slaget vid Kahlenberg 1683 där 3000 husarer rider i yttersta spetsen för en 20 000 man stark kavallerichock som häver de 150 000 turkarnas belägring av Wien. De bevingade polska husarerna dominerar slagfälten mellan Östersjön och Svarta havet i närmare 150 år men hinns ikapp av den taktiska och tekniska utvecklingen under krigen mot den svenske Karl XII under det stora nordiska kriget 1700-1721. De förlorar efter denna konflikt sin militära betydelse och övergår till att under Polens nedgångsperiod assistera vid hovceremonier och tilldelas gardesuppgifter som ett minne av sin svunna storhetstid. 1776 avskaffas de officiellt enligt ett kungligt dekret som överför deras uppgifter och traditioner på de lättrustade lansbeväpnade ulanerna.
[redigera] Utrustning och beväpning
Till skillnad från den lättrustade ungerska/serbiska husaren var de polska bevingade husarerna tungt beväpnade med en arsenal bestående av sabel för strid med andra ryttare, lång värja på upp till 1.5 meter (koncerz) för strid från hästryggen med fotfolk samt två pistoler i sadelhölster. Ibland tillkom stridshammare (czekan) samt pil och båge. De bevingade husarernas främsta vapen var dock en 5 meter lång engångslans kallad koppia med en stålspets på en stomme av urholkat askträd för viktreduceringens skull, samt med en 4 meter lång vimpel. Denna lans var det enda vapen som bekostades av den polska kronan i historien. I gengäld gjordes en offantlig mängd lansar då de oftast bara höll för en attack varpå husaren högg in med sabel eller värja eller hämtade en ny lans för ett upprepat anfall. Under ordnade förhållanden hade husarerna med sig vagnslaster med detta lätta engångsvapen.
Till beväpningen tillkom en lättare halvrustning (istället för den medeltida helkroppsrustningen) bestående av en hjälm (szyszak) med nack- kind- och nässkydd, ett rygg- och bröstharnesk med axelskydd och armskenor samt ibland skydd för höft och den övre delen av benet. Rustningarna var ofta draperade med lejon- leopard eller vargskinn eller broderade mantlar, beroende på rang. De bevingade husarerna får sitt namn från de karaktäristiska "vingarna", bestående av en eller två gam-, örn- eller strutsfjäderprydda träramar vilka är fästa på bakdelen av sadeln eller på rustningens ryggharnesk. Dessa vingars funktion är omstridd bland militärhistoriker men förmodligen var det det visuella totalintrycket som var avgörande. De 1,5 m höga fjäder-ramarna förstorade ryttarnas rörelser och fick ryttarna att verka större och tornande i de redan höga turkiska sadlarna vilket hade effekt på både motståndarnas hästar och manskap. De bevingade husarernas framavlade hästar var kända för sin styrka och storlek med en mankhöjd över genomsnittet och var vid vite av dödstraff belagda med exportförbud.
