Birger Gregersson
Wikipedia
Birger Gregersson, född trol. 1327, död 11 mars 1383, troligen på slottet Arnö vid Mälaren. Ärkebiskop och författare av en legend om heliga Birgitta. Son till Greger Jonsson av Malstaätten.
1342 utnämnde påven honom till kanik av Strängnäs, och han blev därefter kyrkoherde i Österhaninge. Under 1350-talet hade han befattning med den påvliga skatteuppbörden, och var därigenom meriterad för domprostvärdigheten i Uppsala som han erhöll 1356.
I politiskt avseende sällade han sig till sin ätt och heliga Birgitta, och tog parti för Albrekt av Mecklenburg vars första regering han fick tillhöra. Under en tid var han konungens kansler, men blev 1366 vald till ärkebiskop av Uppsala. Han reste då till påven i Viterbo, som erkände valet.
Herr Birger utgjorde en gränspunkt i den svenska kyrkopolitiken, och han anses i sin självständighet ha varit ett organ för idén om en nationalkyrka. Han stod på god fot med Bo Jonsson Grip såväl vad gäller lojaliteten mot Birgitta som att stärka aristokratins och kyrkans maktställning mot monarkin.
1381 instiftade han Vårfrupenningen i syfte att finansiera ett kloster i Vadstena. Han har efterlämnat några officier; ett över Sörmlands apostel, Botvid, och ett över Birgitta. Av dessa båda synes speciellt Birgitta ha utövat ett stort inflytande på hans handlingar och strävanden.
 Sveriges ärkebiskopar |
|---|
|
Företrädare | Efterträdare |
