Boeing C-17 Globemaster III

Wikipedia

Boeing C-17 Globemaster III
Boeing C-17 Globemaster III från USAF
Beskrivning
Typ	Transport
Besättning	2 piloter + 1 lastmästare
Första flygning	1991
I aktiv tjänst	1995-idag
Varianter	C-17A, C-17ER
Tillverkare	Boeing
Generella egenskaper
Längd	53 m
Vingbredd	58 m
Höjd	16,8 m
Vingyta	353 m²
Tomvikt	122 016 kg
Lastförmåga	77 500 kg eller 154 soldater eller 36 liggande och 54 sittande patienter
Maximal startvikt	265 500 kg
Motor	Fyra Pratt & Whitney F117-PW-100 turbofan
Motorstyrka	4 x 181 Kn 4 x 18500 kp
Prestanda
Maximal hastighet	830 km/h (låg höjd) 648 km/h
Räckvidd vid maximal vikt	5300 km
Transporträckvidd	>4 400 km (C-17), >5 200 km (C-17ER)
Maximal altitud	13 700 m
Stigförmåga	-
Kraft/viktförhållande	-
Elektronik
Elektronik	-
Beväpning
Kanoner / kulsprutor	-
Bomber	-
Robotar	-
Raketer	-
Motmedel
aktiv	-
passiv	ALE-47 rems-/fackelfällare
sensor	AAR-47 robotskottvarnare
Övrigt
Liknade utseende	Lockheed C-5 Galaxy Lockheed C-141 Starlifter IL-76
Övrigt	-

Boeing C-17 Globemaster III, fyrmotorigt militärt transportflygplan som flög för första gången 1991. Namnet Globemaster III är en uppföljning av tidigare fyrmotoriga militära transportflygplan från tillverkaren Douglas; C-74 Globemaster och C-124 Globemaster II.

Innehåll

1 Bakgrund
2 Uppdrag
3 Egenskaper
- 3.1 Varianter
4 Användare
5 Bilder
6 Potentiella framtida användare
7 Användning i militära och humanitära insatser
8 Se även
9 Externa länkar

[redigera] Bakgrund

Under 1970-talet började USA:s flygvapen att leta efter en uppföljare till Lockheed Martin C-130 Hercules och utlyste en tävling (Advanced Medium Range STOL Transport, AMST). Boeing och McDonnell Douglas byggde var sin prototyp kallad YC-14 (Boeing) och YC-15 (McDonnell Douglas). Tävlingen avbröts innan en vinnare kunde utses, men McDonnell Douglas prototyp blev senare grunden för C-17.

Under 1980-talet fann det amerikanska flygvapnet USAF att man hade ett transportbehov som inte kunde tillgodoses av den mest vanligast förekommande transportplanet C-141 Starlifter, som dessutom började få strukurella problem efter lång och hård användning. 1981 beställde USAF C-17A Globemaster III som en ersättare för C-141 Starlifter, men även för användning på uppdrag som tidigare krävt det större transportplanet C-5 Galaxy. C-17 flög för första gången den 15:e september 1991 från McDonnell Douglas fabrik i Long Beach, Kalifornien. Prototypen och de fem första produktionsplanen användes för att testa flygplanstypens egenskaper vid Edwards Air Force Base utanför Los Angeles, Kalifornien. Boeing, som gick ihop i en fusion med konkurrenten McDonnell Douglas 1997, har fortsatt att tillverka och marknadsföra C-17 under eget namn.

[redigera] Uppdrag

C-17 är det senaste transportflygplan som används bland västerländska flygstridskrafter. C-17 klarar av att både användas som ett strategiskt transportmedel som kan transportera trupper och utrustning till en krigszon, men även som taktiskt transportplan för att fälla fallskärmssoldater och annan militär utrustning. C-17 kan också användas i humanitära insatser och aeromedical evakuering. Denna flexibilitet förbättrar möjligheten för ägaren eller användaren att göra insatser över stora avstånd. Särskilt eftersom C-17 kan transportera stridsvagnar och annan tung pansarutrustning eller liknande tungt militärt, civilt eller humanitärt gods möjliggör flygplanet att brukaren har kapacitet att snabbt kunna anpassa sig efter hur situationen förändras.

[redigera] Egenskaper

C-17 kan transportera stor och tung last som tidigare bara kunde transporteras i C-5 Galaxy. C-17A är det första militära transportflygplanet som har ett digitalt styrsystem. Besättningen består av tre man, varav två piloter och en som är ansvarig för lasten. Flygplanet är försett med facklor, som är en sorts motmedel mot robotar. En fackla är en värmekälla som målsökande robotar söker sig till.

Med en last på 72 600 kg och på en höjd av 28,000 ft (8,500 m) så har C-17 en räckvidd på cirka 2,400 nautiska mil (nm) (4,400 km) utan lufttankning. C-17ER har en utökad räckvidd med samma last, cirka 2,800 nm (5,200 km) eftersom den har en extra bränsletank. Marschfarten är cirka 450 knop (833 km/h) (.74 Mach). C-17 kan också lufttankas, vilket gör att räckvidden inte begränsas av bränsletillgången.

Samtidigt kan också C-17A använda mindre flygfält som bara kunnat utnyttjas av transportflygplan som C-130 Hercules. C-17 klarar av att använda flygfält med landningsbanor på 3,000 ft (900 m) med en bredd på 90 ft (27 m). C-17 kan även användas på helt opreparerade ytor, även om detta sällan görs på grund av ökad skaderisk. Motorernas reverseringsfunktion kan användas för att backa flygplanet på en landningsbana eller för att vända (trepunktsvändning).

[redigera] Varianter

C-17 är standardmodellen, C-17ER är en utvecklad modell med längre räckvidd.

[redigera] Användare

C-17A, den första modellen togs ibruk 1995 vid USAF 17th Airlift Squadron, Charleston AFB.

[redigera] US Air Force

USA:s flygvapen har 71 st C-17, 67 st C-17ER och 42 st C-17ER på beställning. Flygplanen är stationerade vid:

[redigera] Royal Air Force

Storbritanniens flygvapen leasade till en början 4 st C-17ER som en korttidslösning för tillgodose ett omedelbart behov efter förseningar med projektet A400M som förväntas vara tillgänglig år 2009. Med erfarenhet av användningen har RAF besultat att överta flygplanen och har även 1 st C-17ER på beställning. Flygplanen är stationerade vid:

RAF Brize Norton utanför London, England

[redigera] Royal Australian Air Force

Australiens flygvapen hade ett behov av transportkapacitet och övervägde att köpa 4 st C-17 eller 8 st A400M. Ett av kraven var att flygplanet måste kunna flyga den australiensiska arméns M1 Abrams stridsvagnar. Valet föll på C-17 på grund av omedelbar tillgänglighet och att den redan existerar och har kända prestanda, till skillnad mot A400M. RAAF har beställt 3 st C-17ER med en option på 1 st C-17ER till. Flygplanen kommer troligtvis att stationeras vid:

RAAF Base Amberley, Queensland

[redigera] Bilder

17 st C-17 från Charleston AFB flyger i formation under en taktisk övning på låg höjd.	Fallskärmssoldater under övning.
C-17 utför en combat landing.	Tre flygplan från USAF lastar av förnödenheter i Mississippi efter Orkanen Katrina 2005.

[redigera] Potentiella framtida användare

Fällning av facklor för att avleda värmesökande robotar

[redigera] Kanadas försvarsmakt

Kanadas försvarsmakt (Canadian Forces - CF) har ett behov att flyga militär utrustning och bidra till humanitära insatser. CF uppges överväga att långtidsleasa eller köpa 3 st C-17. CF:s behov av transporter över långa avstånd har tidigare lösts genom att hyra in kapacitet vid behov, främst flygplan från Antonov, men under den tidiga delen av Canadas insatser i kriget i Afghanistan under 2001-02 var CF tvungen att förlita sig på USAF:s C-17 för att flyga in militär utrustning.

[redigera] Holländska flygvapnet

Det Nederländska flygvapnet (Koninklijke Luchtmacht) har uttryckt ett intresse att köpa in C-17 som ett komplement till de DC-10/KDC-10:or som man använder för transporter över långa avstånd.

[redigera] Tyska flygvapnet

Det tyska flygvapnet (Luftwaffe) anses av vissa ha ett behov av flygkapacitet över långa avstånd med kort varsel. Liksom Sverige fann Tyskland att det efter Jordbävningen i Indiska Oceanen 2004 inte fanns flygplan att hyra in, vilket man tidigare gjort när behovet överstigit Luftwaffes kapacitet. Tyskland deltar i projektet Airbus A400M, och uppges överväga att leasa 2-4 st C-17 fram tills dess att A400M blir tillgänglig år 2009.

[redigera] Svenska Flygvapnet

Det Svenska flygvapnet anses av vissa ha ett behov att ett transportflygplan som klarar att uppfylla de krav som ställs av Försvarsmakten och samhället och som det nuvarande största fygplanet TP 84 är mindre lämpad att klara av. Sveriges samarbete i EU:s snabbinsatsstyrkor efter 2008, behovet att att kunna flyga långa transporter för att undsätta svenskar utomlands efter en naturkatastrof eller liknande händelse samt humanitära uppdrag ställer nya krav på transporter över långa avstånd med kort varsel. Detta behov har tidigare lösts genom att hyra in kapacitet vid behov, men efter Jordbävningen i Indiska oceanen 2004 var det globala transportbehovet långt större än tillgången på transportflygplan. Jämfört med TP-84 så är C-17 ett modernare flygplan, har fyra gånger så stor lastkapacitet, drivs med jetmotorer istället för propellrar och flyger snabbare med en högre maxhöjd över längre avstånd. Försvarsmakten har föreslagit inköp av 2 st C-17 till ett pris av två miljarder kronor per flygplan ([1] [2]). Flygplanen kommer troligtvis i så fall att stationeras vid F 7 Såtenäs i Västergötland tillsammans med TP 84.

[redigera] Användning i militära och humanitära insatser

C-17 användes 1998 för att flyga valen Keiko från Oregon i USA till Västmannaöarna på Island för frisläppande.

C-17 användes för att transportera militär och humanitär gods vid Operation Enduring Freedom (Afghanistan) och Operation Iraqi Freedom (Irak). Den 26:e mars 2003 hoppade 1 000 amerikanska fallskärmssoldater ur den 173:e luftburna brigaden från 15 st C-17 över Bashur i Iraq, den största formationsshoppningen av luftburna trupper sen D-dagen under Andra världskriget.

Efter Orkanen Katrina som drabbade New Orleans under augusti 2005 använde US Air Force C-17 för att flyga in hjälpinsatser. Med dess kombination av hög lastkapacitet, långa räckvidd om utmärkta egenskaper på korta, opreparerade flygfält lämpar sig C-17 väl för att utföra humanitära uppdrag. C-17 kan användas i en kombinerad strategisk-taktisk insats genom att starta i ett land, flyga långa avstånd och sedan landa direkt där behovet finns, även om infrastrukturen har delvis blivit förstörd. De flesta andra långdistansplan (med undantag för flygplan från Antonov) som bygger på civila konstruktioner skulle behöva lasta om eftersom dessa inte är anpassade att starta och landa på opreparerade ytor.