Carl Henrik Wrangel

Wikipedia

Carl Henrik Wrangel, född 28 januari 1681, död 23 mars 1755, friherre Wrangel af Adinal, militär, fältmarskalk. Son till Reinhold Wrangel, far till Georg Gustaf Wrangel af Adinal, brorson till Didrik Wrangel af Adinal.

Han gick i krigstjänst vid 15 års ålder och deltog med stor tapperhet i flera av Karl XII:s fälttåg, varunder han befordrades till kapten vid Livgardet och överstelöjtnant vid Skånska ståndsdragonerna, men blev 1709 fången efter slaget vid Poltava. Vid hemkomsten 1722, utnämndes han till överste vid Nylands regemente till häst samt blev 1727 överste för Tavastehus regemente, 1729 för Nylands dragonregemente, 4 september 1732 generalmajor och 1739 överste för Skaraborgs regemente. Samma år föreslogs han till riksråd, men tackade nej till detta "för att vid armén och krigsväsendet få förbliva".

Vid utbrottet av ryska kriget 1741 förde han under Henrik Magnus von Buddenbrock befälet över den ena, omkring 4 000 man starka avdelningen av svenska armén i Finland. I spetsen för denna inlät han sig 23 augusti 1741, för att skydda Villmanstrand, i strid med en mer än dubbelt så talrik rysk armékår utan att invänta Buddenbrocks avdelning, vilket han fått order om från denne. Möjligen skulle han ändå ha segrat, såvida inte hans finska trupper fegt eller förrädiskt gripit till flykten och hans svenska i sin iver att anfalla lämnat sina fördelaktiga positioner, varigenom de dukade under för övermakten. De segrande ryssarna stormade därpå Villmanstrand, varvid Carl Henrik Wrangel, som i slaget fått sin högra arm sönderskjuten, togs tillfånga.

Då slaget vid Villmanstrand var det enda tillfälle under 1741-43 års bedrövliga krig, vid vilket den svenska armén lade i dagen något mannamod, blev han nationens hjälte, under det att den olyckliga utgången av slaget skylldes på Buddenbrock, vartill Carl Henrik Wrangel även bidrog genom sin berättelse om slaget. Vid sin hemkomst ur fångenskapen 1742 erhöll han dyrbara presenter av kungen och Stockholms borgerskap. Dalin strängade till hans ära sin lyra, och 1743 blev han generallöjtnant, överste för Närkes och Värmlands regemente samt general. År 1754 nämndes han till fältmarskalk.

Under Dalupproret 1743 var han en av de deputerade, som skulle söka avstyra dalkarlarnas tåg mot Stockholm, men oaktat sin popularitet förmådde han inte uträtta något. Politiskt sett var han en moderat mössa, men deltog inte mycket i riksdagsstriderna.