Dandie dinmont terrier

Wikipedia

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

Dandie Dinmont Terrier har sitt ursprung i gränstrakten England-Skottland, som en ren jakthund - de användes till att jaga råttor, vesslor, rävar, grävlingar och även uttrar. Det finns olika teorier om hur rasen uppstod, men ett antagande är att den härstammar från jaktterriers. En mer poetisk version säger att Dandien "framsprungit ur berg och dalar i norra Englands gränstrakter, de regntunga dimmorna skapade hans kropp, en handfull lavar gav den ljusa mössan, knotiga enar bildade hans framben och ett daggigt björnbär blev hans nos". (Artikelförfattaren tror dock att det kan bli en smula besvärligt att bedriva avel med den metoden...)

Den kanske förste uppfödaren av rasen var en man vid namn William Allan (1704-1799), vanligtvis kallad "Piper Allan" (på grund av sin stora talang för att blåsa säckpipa). Allans hobby var att jaga utter med hjälp av sina "mustard and pepper terriers". Bland annat hjälpte Allan och hans hundar godsägare att bli av med skadedjur. Godsägarna blev synnerligen imponerande av dessa hundar och ville köpa dem av Allan. Allan vägrade dock att sälja sina hundar, oavsett priset. Hundintresset gick i arv till sonen James Allan, som fortsatte faderns tradition. Efter James Allans död år 1810 började rasen att spridas. James Allans son sålde hundar till bland annat två viktiga personer - Mr Francis Somner från Yetholm samt Mr James Davidson från Hindlee.

Ett avgörande årtal inom rasens historia var år 1814. Då utkom Sir Walter Scotts roman "Guy Mannering" (på svenska även utgiven med titeln "Astrologen"). I boken förekommer en sydskotsk bonde vid namn Dandie Dinmont. Dandie är ett smeknamn för Andrew och Dinmont är ett lokalt uttryck för ett bagglamm mellan första och andra klippningen. Herr Dinmont ägde ett antal "mustard and peppers" och i boken säger han

"Jag har sex stycken taxar, förutom andra hundar. Der ä' gamla Peppar och gamla Senap, och unga Peppar och unga Senap, och lilla Peppar och lilla Senap - och jag har dem ordentligt dresserade först på råttor - och se'n på le-kattor - och se'n på räfvar och gräfsvin - och nu frukta de för ingenting som har ludet skinn på sig"

Som kommentar till tendensen till upprepning vad gäller hundarnas namn säger han

"Åh, det är bara ett påfund af mig, för att utmärka afveln, sir - Hertigen sjelf skicka' ända till Charlies-hope för att få en af Dandy Dinmonts Peppar- och Senaps-taxar"

(båda citaten är hämtade från 1855 års svenska upplaga av "Guy Mannering")

Romanfiguren Dandie Dinmont hade en förebild i verkligheten, nämligen Mr James Davidson. Sir Walter Scott köpte själv hundar av Mr Davidson. Walter Scotts roman blev en stor försäljningsframgång och detta ledde till att rasen blev omåttligt populär. Alla ville ha Dandie Dinmonts hundar.

Denna popularitetsökning för rasen hade två konsekvenser. Det ena var att rasen fick namnet Dandie Dinmont Terrier (vilket gör rasen till unik - ingen annan ras har fått namn efter en romanfigur). Den andra konsekvensen var att efterfrågan på hundar blev betydligt större än tillgången på dem. Detta ledde till urskiljningslös avel av en del mindre nogräknade personer, och detta i sin tur ledde till att rasens popularitet sjönk. Rasen räddades av några dåtida mera seriösa uppfödare, främst Mr Francis Somner.

Omständigheter tvingade så småningom Mr Somner att sälja många av sina Dandie Dinmonts år 1842. Större delen av hans hundar hamnade hos en man vid namn Eaglesfield Bradshaw Smith från Ecclefechan. Man kan inte nog överskatta Mr Smiths betydelse för rasens överlevnad. Han bedrev uppfödning och var mycket noggrann i sitt arbete. Hundarna skulle hålla den korrekta, ursprungliga typen och när han skaffade avelshundar utifrån godkändes enbart Dandie Dinmonts med rastypiskt utseende och känd bakgrund.

En dåtida Dandie Dinmont-ägare var Drotting Victoria av England. Hon hade dels fått en Dandie av sin gemål, prins Albert, och vidare överlämnade Mr Smith personligen en Dandie till drottningen.

I november år 1875 grundades The Dandie Dinmont Terrier Club av ett antal uppfödare. Detta innebär att den brittiska Dandie Dinmont-klubben är världens äldsta rasklubb tillsammans med den engelska rasklubben för bulldoggar, The Bulldogg Club. Året efter, 1876, skrevs en rasstandard som i stort sett är densamma som gäller även idag. År 1885 kom den första boken om rasen, "The Dandie Dinmont Terrier" skriven av Charles Cook. Denna rasmonografi illustrerades med kopparstick (författaren var av uppfattningen att kopparstick var bättre än fotografier).

Sedan denna bok kom ut har det kommit ut ytterligare ett antal böcker om rasen: "Our Friends The Dandie Dinmont and Skye Terriers" (1937/38) av Rowland Johns; "The Dandie Dinmont Terrier Handbook" (1959) av John F. Gordon; "How To Raise and Train a Dandie Dinmont Terrier" (1964) av Mrs William M. Kirby; "The Dandie Dinmont Terrier" (1972) av John F. Gordon; den eminenta svenska boken "Terrierna Från Charlieshope" (1990) av Jonas Wiborg; "Dandie Dinmont Terrier - A Complete and Reliable Handbook" (1997) av Mrs William M. Kirby samt "Dandie Dinmont Terrier" (2000) av Betty-Anne Stenmark.

Dandie Dinmont Terrier idag Genom åren har uppfödarna av rasen varit noggranna med att bevara den rörlighet, vighet och det mod som kännetecknade den jagande Dandien redan från början och gör det än idag. Uppfödarna ser det som sin uppgift att förvalta - snarare än att förändra - det kulturarv som Dandien utgör.

Att jaga med sin Dandie är dock inte dess huvudsakliga funktion nuförtiden. Framför allt är rasen en mycket uppskattad sällskapshund. En Dandie Dinmont Terrier är idealisk som familjehund. Rasen är kanske inte så välkänd för de breda massorna, men de som en gång har upptäckt rasen brukar förbli den lojal.