De Broglie-våglängd
Wikipedia
de Broglie-våglängd. Under utvecklingen av kvantmekaniken föreslog Louis de Broglie, i sin doktorsavhandling[1] 1923, att våg-partikeldualiteten som påträffats för strålning skulle ha en motsvarighet för materia. Hans nobelpris 1929 blev det första som tilldelades en person för dennes doktorsavhandling.
Ledd av Fermats princip och verkansprincipen inom analystisk mekanik postulerade de Broglie att partiklar hade vågegenskaper med våglängden
Här är λ den associerade våglängden för en partikel med rörelsemängden p, h är Plancks konstant. Då en makroskopisk partikel har en rörelsemängd som är mycket stor i jämförelse med Plancks konstant, kommer makroskopiska partiklars våglängd att bli försumbar.
de Broglies hypotes ger också grund för att använda Fourierintegraler för att representera partiklar som ett vågpaket. Man kan sålunda se partikeln som en lokaliserad vågrörelse uppbyggd av många olika vågrörelser (med olika våglängd). Denna metod ger den generella lösningen till Schrödingerekvationen.
de Broglies hypotes bekräftades med elektrondiffraktion av Clinton Davidsson och Lester Germer.
[redigera] Referenser
- ^ L. de Broglie, PhD thesis, reprinted in Ann. Found. Louis de Broglie 17 (1992) p. 22.
- Steven S. Zumdahl; Chemical Principles 5th Edition, (2005) Houghton Mifflin Company.
- Tipler, Paul A. and Ralph A. Llewellyn; Modern Physics. 4th ed. New York; W. H. Freeman and Company (2003). ISBN 0-7167-4345-0. sid. 203-4, 222-3, 236.